Vad är världens mest framgångsrika fredsprojekt, EU, om inte oändliga dialoger och samtal? ”Hjältemod på slagfälten ersätts med tålamod vid förhandlingsbordet”, som Margot Wallström uttryckt det.  Alltså prat istället för kulor och krut!

Apropå biståndsminister Gunilla Carlssons kritik mot ”pratbluffen” inom biståndet vill jag säga: Det är vi som är pratbiståndet! Jag är stolt över att Kvinna till Kvinna bidrar till att hålla samtal om fred, demokrati och mänskliga rättigheter vid liv. Jag är stolt över att vi bidrar till att förbättra enskilda kvinnors liv och samhällsutvecklingen i länder som härjas av konflikter och våld. Om det så gäller Fatima Bani Yaseen från den jordanska landsbygden som fylld av styrka efter ett nätverksmöte som vi bjudit in till kom hem och ställde upp i lokalvalen, blev vald och inspirerade unga kvinnor att gå i hennes fotspår. Eller om det gäller våra samarbetsorganisationer i Armenien och Azerbajdzjan som träffades för första gången via oss. Efter flera möten växte förtroendet och de började samarbeta kring den frysta konflikten Nagorno Karabach. De jobbar nu med kvinnor som drabbats av konflikten och arrangerar dialogmöten i etnisk och religiös tolerans, kvinnors rättigheter med mera. Genom samarbetet har deltagarna blivit viktiga fredsagenter i sina familjer och samhällen. Fiendebilderna ifrågasätts. Utan samtal, det vill säga prat, prat, prat, kan inte dessa bilder förändras.

Därför reclaimar jag härmed pratet!

I utrikesdeklarationen som Bildt presenterade i förmiddags framhåller han att ”Sverige ger särskild prioritet till genomförandet av Förenta nationernas resolution 1325 om kvinnor, fred och säkerhet samt resolution 1820 om sexuellt våld i konfliktsituationer.”  Bildt lyfter också fram kvinnors viktiga roll i Afghanistan och i de arabiska vårens länder. Och att Sverige ska stödja dem i deras kamp för sin rättmätiga plats i samhället.  Givetvis finns det luckor och Bildt kan vara ännu tydligare. Men det är ett steg framåt.

Men ord är en sak. Nu gäller det att granska vad som faktiskt sker på marken. Om det blir någon ”action” för att använda biståndsminister Gunilla Carlssons uttryck. Hittills har det varit för lite av den varan. Egypten står inför ett vägskäl. Snart ska folkförsamlingen där endast 8 av de 508 parlamentarikerna är kvinnor utse en grupp som ska arbeta fram konstitutionen. Vad ska Carl Bildt göra i egenskap av utrikesminister för att driva på för att kvinnor ska delta i detta arbete och att deras rättigheter garanteras? Vi vill än en gång göra utrikesministern uppmärksam på att kvinnors rättigheter inte enbart är en biståndsfråga som kan delegeras till Gunilla Carlsson. Bildt måste själv ta sig an dessa frågor.

Som också påpekades i debatten i riksdagen i förmiddags har tankesmedjan Council on Foreign Relations precis gett ut en rapport där det framgår att Sverige har haft stort inflytande på den Europeiska utrikespolitiken. Så, nu gäller det att gå från ord till handling. Det är här det bränner till. Det blir intressant att följa hur Carl Bildt driver dessa frågor inom EU:s utrikesministerkrets.

Läs gärna min debattartikel på Newsmill idag som presenterades inför dagens utrikespolitiska debatt!

Mitt i detta mörker dimper ett meddelande från libyska kvinnoorganisationer ner i min mejlbox. I januari presenterades en vallag i Libyen som garanterade kvinnor endast 10 procent av platserna i den konstituerande församlingen. De futtiga tio procenten fick kvinnoaktivister och ungdomar att mobilisera sig. Efter en månad av intensivt kampanjarbete med demonstrationer på gator och torg runt om i Libyen lyckades de få till en förändring. Vilken bedrift! Om jag förlorade tron på kraften som finns när människor går samman och organiserar sig återfann jag den nu. The Libyan Women’s Platform for Peace (länk) var aktiva i protesterna och bidrog med juridisk expertis. Enligt dem kommer nu 40 av de 200 platserna ges till kvinnor. Andra källor säger att det är mer osäkert hur många platser det faktiskt kommer att bli i slutändan. Vi får följa utvecklingen.

De libyska kvinnornas kamp visar tydligt hur viktigt det civila samhället är som motkraft till odemokratiska krafter. Och som en samlande punkt för människor som vill engagera sig och vara med och påverka sin egen och sitt lands framtid. I möten och nätverk diskuterar de allt från hur de konkret kan förbättra chanserna till försörjning till att stärka demokratin och minska korruption. Något som biståndsminister Gunilla Carlsson bör tänka på efter sitt tydliga ställningstagande i helgens lördagsintervju om att det nu får vara slut med ”pratbistånd” till möten och workshops.

I fredags protesterade hundratals människor i Bagdad mot de striktare klädkoderna för kvinnor.

Vara med och påverka ville också alla de människor som samlades i Bagdad i fredags för att protestera mot de nya striktare klädkoderna för kvinnliga statsanställda. Liza Hido från Bagdhad Women’s Association hälsar att manifestationen var mycket lyckad. Och Hanaa Edwar grundare av Iraqi Women’s Network hälsar att:

”This will be a good slap to any politician who tries to degrade our dignity and rights”.

(Den här (manifestationen) blir ett härligt slag I ansiktet på de politiker som försöker urholka vår värdighet och våra rättigheter)

Att Världsbanken väljer jämställdhet som tema för årets rapport visar att frågan är högaktuell. Sakta men säkert rör sig frågan om kvinnors och mäns lika rättigheter från periferin in till politikens kärna. Det betraktas inte längre som ett särintresse för kvinnor utan likväl som ett samhälls- och privatekonomiskt intresse.

Jag skriver en längre artikel på temat på Newsmill. Läs gärna den!

Heja ärkebiskop Desmond Tutu! Mitt bland världens slipsklädda företags- och politiska elit som nu nätverkar i Davos efterlyser han en revolution av kvinnor. Jag citerar: jag tycker att kvinnor borde säga till oss män – ni har ställt till en väldig röra, ge er av och släpp in oss istället. Desmond Tutu framhåller att kvinnor alltför länge har stängts ute från beslutsfattande fora och att vi nu ser konsekvenserna.

Temat på World Economic Forum är ”den stora transformeringen/förändringen – att skapa nya modeller”. Inför Davos har olika dokument presenterats. Bland annat Global Risk Report som identifierar stora globala utmaningarna som världen står inför. Rapporten pekar bland annat ut de växande ekonomiska klyftorna mellan människor. Intressant!  Jag söker på orden gender, women, female – men får inga träffar. Vilken besvikelse. Hur kan författarna missa detta år 2012? Vi står mitt i en ekonomisk kris som drabbar kvinnor väldigt hårt. Inte minst på grund av tuffa nedskärningar i länders offentliga verksamhet. Tidningen The Economist hade nyligen ett tema på kvinnor och arbetsmarknaden. Mycket positivt har hänt. Men fortfarande får kvinnor mindre betalt för samma arbetsinsats. Fortfarande slår de i glastaket medan männen fortsätter förbi. Fortfarande utför kvinnor obetalt arbete i mycket högre utsträckning än män. I rika länder handlar det 33 timmar i veckan. För män är motsvarande siffra 13.  Endast tre procent  av Fortunes 500 CEO lista (över mäktiga chefer och vd:ar) är kvinnor.

Journalisten Ruth Sunderland frågade 2009 i en artikel i brittiska The Guardian varför männen sätter dagordningen  i Davos. Hon påpekade redan då att det behövdes ett nytänk kring vem som kvalificerar in som medlem bland Davos-eliten. Om det inte görs hävdar hon att tillställningen blir alltmer irrelevant eftersom deltagarlistan representerar så få perspektiv, som omöjligen kan ta sig an de problem världen står inför.

Jag passar på att tips om @makewomencount  som har bra twitterflöde från Davos!

Bland det första militärrådet gjorde efter Mubaraks fall var att avskaffa könskvoteringen. Resultaten ser vi nu. I måndags höll den nyvalda folkförsamlingen sin första session. Antalet kvinnor sjönk från tidigare blygsamma 64 till en handfull. Mindre än två procent av de 508 plasterna gick till kvinnliga kandidater. Det är illavarslande för arbetet med landets nya konstitution som nu står för dörren. Konstitutionen kommer att sätta ramarna för kvinnors liv. Därför är resultatet av Amnestys enkätundersökning bland de egyptiska partierna som ställde upp i valet oroväckande. Flera av partierna, inte bara islamisterna, har invändningar mot att kvinnor ska garanteras samma rättigheter som män vad gäller till exempel arv, äktenskap och skilsmässa.

Men som Azza Kamel säger: Kampen är inte över. Den har bara börjat! Vi kommer att kämpa för att sätta kvinnors rättigheter på den politiska agendan. Vi kommer att kämpa för vår plats. Och vi kommer att kämpa för att jämställdhet skrivs in i den nya konstitutionen.

Läs gärna Amnestys och vår gemensamma debattartikel på SVT Debatt i dag!

Och ni som är i Stockholm – kom till vår manifestation ikväll på Raul Wallenberg torg kl 17.30-18.30! Där kommer Mina Naguib, aktivist och bloggare tala, liksom Lise Bergh, Amnestys generalsekreterare och jag.

Jag läser uppgifterna i en ny forskningsrapport från det amerikanska forskningsinstitutet Guttmacher och WHO. Vilka slutsatser kan dras? Jo, antalet aborter minskar inte med restriktiva lagar eller med indragna pengar till organisationer som arbetar med familjeplanering. Tvärtom. Kvinnor kommer att göra aborter oavsett. Den moralisering som finns kring aborter är ett cyniskt spel med kvinnors liv. Osäkra aborter står för 13 procent av mödradödligheten. Varje dag dör omkring 1370 kvinnor i samband med graviditet, förlossning eller osäkra aborter. Att minska mödradödligheten är ett av millenniemålen som världssamfundet enats om att uppnå 2015. Det har visat sig att utvecklingen går trögast just när det gäller detta mål.

Varför går utvecklingen så långsamt? Det handlar inte om pengar. Enligt Thoraya Obaid, chef för FN:s befolkningsfond, skulle den summa som världens regeringar lägger på sex dagars militära utgifter räcka för att minska världens mödradödlighet med 75 procent. Det handlar om politiska prioriteringar. Det handlar om att politiker och beslutsfattare i slutändan är beredda att offra kvinnors liv för sin ideologi, för sin högstående moral. Att 97 procent av aborterna i Afrika är osäkra borde leda till en rejäl tankeställare hos beslutsfattare, inte minst i USA där avhållsamhet predikas heligt. Något som inte bara genomsyrar deras finansiella stöd till andra länder utan även samtalen i internationella fora. Richard Horton från the Lancet påpekar att även under Obamaadministrationen försöker amerikanska representanter vid olika fora få bort ordet abort ur rapporter. Den här typen av censur är förödande i arbetet för kvinnors rättigheter globalt.

Vi har länge vetat vad som behövs för att minska mödradödligheten och rädda miljoner kvinnors liv. Legalisera aborter, tillsätta mer resurser till sexualundervisning och reproduktiv hälsovård samt öka tillgången till preventivmedel. Det är inte svårt och det kostar inte mycket. Kostnaden ligger i att ge upp kontrollen över kvinnors sexualitet och reproduktionen. Och det är ett högt pris för många.

Maryl Streep i The Iron Lady

Under veckan som gått har en viss kvinna varit på mångas läppar. När jag nyligen mellanlandade i London möttes jag av löpsedlar klädda med Margret Thatcher. Eller Meryl Streep som gestaltar den forna men ständigt kontroversiella premiärministern i filmen The Iron Lady. Kolumnisten Seumas Milne skriver i The Guardian om den nyvunna vurm som finns kring Thatcher. Tidigare ville ingen förknippas med henne, inte ens hennes partikamrater. Idag ryktas det om planer på en statlig begravning när hon den vägen vandrar. Något som ingen av 1900-talets ledare förutom Winston Churchill förärats med. Filmen bidrar säkerligen till den retuscherade bilden. Trots att Thatcher var emot feminism, startade krig, stämplade Nelson Mandela som terrorist, stödde den chilenska diktatorn Augusto Pinochet och genomförde drastiska sociala nedskärningar som drabbade kvinnor värst tycks hon alltmer framställas som en feministisk ikon och en stor ledare.  Det är inte bara i Storbritannien som Thatcher genomlever en revival. Politiska ledare som Centerns Annie Lööf har länge uttryckt sin beundran.

Även om jag blir provocerad av ikonstatusen Thatcher tycks få i vissa kretsar är det likaså intressant och något skrämmande att se det hat som Thatcher väcker. Andres Lokko skriver en krönika i SvD om just detta. Han undrar hur det kommer sig att Thatcher får klä skott för allt ont medan den manliga majoriteten som var med och fattade beslut i Westminister går fria. En tankeväckande reflektion. Kvinnor med makt provocerar. Thatcher går emot bilden av kvinnan som omvårdande, offerlik och känslig. Det gör henne säkerligen i mångas ögon mer omänsklig än om hon skulle vara en man.

På tal om bilden av kvinnan läste jag en artikel i DN i dagarna om den amerikanska versionen av Män som hatar kvinnor. Där reflekterar Emilie Roslund om hur Salander förvandlas från en hård, muskulös och självständig kvinna till en ambivalent kvinna som måste fråga mannen om lov. Tror regissören att publiken inte är mogen att se en stark kvinna som tittar förövaren i ögonen istället för att titta ner i golvet?

Är förövrigt i Sälen där Sveriges säkerhetspolitik diskuteras. Noterar att av de 50 talarna i programmet är 13 kvinnor och 37 män.

President Ellen Johnson Sirleaf är en statschef med stor värdighet men med värme och humor och en diger meritlista. Leymah Gbowee är en naturkraft, varken mer eller mindre. Hon utstrålar energi. En 6-barnsmor och en freds-och kvinnoaktivist med talets gåva, och en självklar auktoritet. Tawakkol Karman, en  otroligt varm och vänlig person, lätt att tala med, men man ska inte låta sig luras. Hon är en verklig agitator, och bärs av en kärlek till sitt folk och en obändig tro på att revolutionen i Yemen ska genomföras i icke-våldets tecken och att det långsiktiga resultatet är demokrati och mänskliga rättigheter – för alla. Måtte hennes önskan slå in!

Utrikesminsitern avslutade panelen med ett brandtal för kvinnors rättigheter roll i fredsprocesser. Det kändes verkligt bra kan jag säga.

Det andra arrangemanget var på Uppsala Universitet – vilken pampig upplevelse! Fredspristagarna tågade in i den stora universitetsaulan ledda av två kvinnliga marsalkar till tonerna av Royal Music Ochestras version av  Abbas Waterloo (!), som inleds väldigt tjusigt med pukor och stråkar. De eskorterades av pro-rektor i full regalia och professor Peter Wallensteen. Därefter kom panelen som bestod av studenter, forskare och så jag.  Aulan var nästan full och det var stående ovationer så att taket höll på att lyfta. En minnesvärd högtid på många sätt. Efter frågestunden där pristagarna fick frågor från panelen som de svarade på mycket personligt och engagerat, bjöd landshövding Peter Eghardt  på fin middag i  Uppsala Slott. Konungsligt.

Ni kan läsa mer om vilken betydelse årets fredspris har i min artikel i Upsala Nya Tidning. Där resonerar jag också kring den kritik som den norske juristen och författaren Fredrik Heffermehl i sin senaste bok, The Nobel Peace Price. What Nobel really wanted, riktar mot den norska nobelkommitténs val av pristagare.

Jag vill avrunda året med inspirerande citat från fredspristagarna. Ord som vi kommer bära med oss i vårt arbete 2012!

 “As we celebrate … let us remind ourselves that victory is still afar. We must continue to unite in sisterhood to turn our tears into triumph, our despair into determination and our fear into fortitude. There is no time to rest until our world achieves wholeness and balance, where all men and women are considered equal and  free.”

Leymah Gbowee, Oslo december 10, 2011

”So I urge my sisters, and my brothers, not to be afraid. Be not afraid to denounce injustice, though you may be outnumbered … If I might thus speak to girls and women everywhere, I would issue them this simple invitation: My sisters, my daughters, my friends, find your voices! … We are well aware that a new order, born of hunger for change, can easily fall back into the lawless ways of the past. We need our voices to be heard. Find your voice! And raise your voice! Let yours be a voice for freedom! ”

 Ellen Johnson Sirleaf, Oslo december 10, 2011

”Our youth revolution is peaceful and popular and is rallied around by the people. It dreams of a free and democratic homeland with no room for tyranny, dictatorship, corruption or failure. I, on behalf of the revolutionary youth, pledge to all people in the world that we are committed to peaceful struggle as a strategic option, without deviation or retreat, regardless of the sacrifices and regardless of the extent of state repression, killing and violence. ”

Tawwakol Karman, Oslo december 10, 2011

God Jul & Gott Nytt År önskar jag mina läsare! Nu tar jag och alla som jobbar på Kvinna till Kvinna en välbehövlig julledighet. Återkommer i januari 2012.