Regeringens pris till kvinnorättsförsvarare i DR Kongo

Gégé Katana Bukuru från DR Kongo får regeringens pris för mänskliga rättigheter

Vet ni vilken som är världens dödligaste konflikt sedan andra världskriget? Inte så många brukar svara – kriget i Demokratiska Republiken Kongo. Eller krigen för att vara mer exakt. Under mer än tjugo års strider har fem miljoner dött och strax under fyra miljoner människor har drivits på flykt. Officiellt är kriget slut sedan 2003, men olika väpnade rebellgrupper härjar fortfarande på landsbygden och terroriserar civilbefolkningen. De ger sig framför allt på kvinnorna, våldtar och dödar.

DR Kongos kvinnor är utsatta på ett sätt som saknar motstycke. Enligt FN:s beräkningar kommer två av tre kongolesiska kvinnor att utsättas för våld, inklusive sexuellt våld under sin livstid. Det är den högsta siffran i världen bland de länder som gör sådana här mätningar. DR Kongo ligger också bland staterna i botten på Gender Inequality Index, ett globalt jämställdhetsindex som mäter bland annat kvinnors rättigheter, hälsa, utbildningsnivå och politiska deltagande.

Varför är det så illa just i DR Kongo? Ett av svaren är troligen landets våldsamma historia med en omfattande slavhandel och ytterst brutala övergrepp från de belgiska kolonialherrarna som också begick folkmord på kongoleserna och halverade landets befolkning på 1800-talet. Våld föder våld och våldet fortsätter att genomsyra det kongolesiska samhället.

Kvinnor och flickor har lågt värde i DR Kongo. Många flickor gifts bort tidigt och får inte gå i skola eftersom hemgiften är en viktig inkomst för fattiga familjer. De kvinnor som utsätts för sexuellt våld blir ofta stigmatiserade och stöts ut ur den sociala gemenskapen. Kvinnor får i praktiken heller inte ärva sina fäder och få kvinnor deltar i politiken och beslutsfattandet.

Ändå finns det kvinnor som år efter år kämpar för att förbättra situationen för sina medsystrar i DR Kongo utan att ge upp. I veckan hade jag förmånen att få delta i ett seminarium med en legendarisk och enastående kvinnorättsförsvarare från vår partnerorganisation SOFAD, Gégé Katana Bukuru. Hon är i Sverige för att ta emot Per Anger-priset, som är regeringens pris för arbete med demokrati och mänskliga rättigheter. Hon har i mer än tre decennier arbetat för att få stopp på våldet mot kvinnorna i Södra Kivu-provinsen i östra DR Kongo. Jag kan inte tänka mig en bättre pristagare!

Mama Gégé, som hon också kallas, är en numera legendarisk kvinnorättsaktivist i DR Kongo. Hon leder SOFAD som genom så kallade fredsklubbar håller samtal och möten runt om i sydöstra DR Kongo för att informera om kvinnors rättigheter. De medlar mellan olika etniska grupper som ligger i konflikt med varandra och försöker bryta gamla destruktiva mönster och traditioner som drabbar kvinnor, som de jag nämnde ovan. De försöker också få in fler kvinnor i politiken. Det här arbetet är inte okontroversiellt. Gégé Katana Bukuru lever i en vardag av hot och hat som vi inte kan föreställa oss. ”Men jag kommer aldrig att ge upp. I mitt hjärta finns ingen plats för rädsla,” säger Mama Gégé.

Som kvinnorättsförsvarare kan hon få motta tolv dödshot på telefon på en och samma kväll och i perioder måste hon lämna landet för att inte riskera sitt liv. Men hon har med tiden också blivit högt respekterad av lokalsamhället. Hon har till och med erbjudits en politisk position men tackat nej för att hon inte vill bli tystad.

Gégé och hennes kollegor är modiga kvinnorättsförsvarare som är värda allt vårt stöd och vår beundran. Att driva frågan om kvinnors mänskliga rättigheter, självbestämmande och politiska deltagande är svårt, farligt och mödosamt i ett samhälle där en kvinna inte anses ha rätten att höja rösten mot en man.

Det finns nu, hösten 2017 en risk för att DR Kongo är på väg in i en ny våldsspiral. Enligt konstitutionen skulle ett val ha ägt rum senast i december 2016, men president Joseph Kabila påstår att det inte finns resurser att genomföra ett val. Få tror att det är den verkliga anledningen. Kvinnorna i landet hade stora förhoppningar efter att de genomförde uppropet ”Rien sans les Femmes” (inget utan kvinnorna) som samlade flera hundratusen namnunderskrifter för att fler kvinnor skulle komma med på valbar plats i parlamentet. Men valet skjuts allt mer på framtiden, många grupper är frustrerade och våldet ökar i det redan instabila DR Kongo. Förra veckan dödades två FN-soldater av en rebellgrupp inte så långt från där Gégé Katana Bukuru är verksam.

Vi har arbetat för kvinnors rättigheter i DR Kongo sedan 2009. De senaste åren har Postkodlotteriet gjort det möjligt för oss att stödja Mama Gégé och hennes organisation SOFAD och även andra kvinnorättsorganisationer i Kongo vars arbete du kan läsa mer om här. Du kan också hjälpa DR Kongos kvinnor till en bättre tillvaro genom att ge en gåva eller bli vår månadsgivare!

Annonser
Publicerat i Jämställdhet, Kongo, kvinnorättsförsvarare, Kvinnors deltagande i beslutsprocesser, Kvinnors rättigheter, sexuellt våld, Våld mot kvinnor | Märkt , , , | Lämna en kommentar

Det går en rak linje från rasism och extremnationalism till kvinnohat

SD-kvinnor tog fram armbandet ”Riktiga män tafsar inte” sommaren 2016.

Listan börjar bli rätt lång nu på de SD-män som genom åren anklagats för sexuella trakasserier och övergrepp.

Jag har tidigare skrivit om hur nationalismen vid ett första påseende kan vara tilltalande för en del kvinnor. Rollen som maka och mor hyllas, som kvinna lyfts du fram som nationens moder. I nationalismens ideologi är kvinnan navet i kärnfamiljen som är nationens minsta byggsten. Men om du inte följer den traditionella kvinnorollen är toleransen låg.

Det har de senaste dagarna också blivit sorgligt tydligt hur det också går en rak linje mellan rasism och intolerans mot utvalda folkgrupper och kvinnohat. I ett sammanhang där den vita mannen är norm och alla andra är avvikande frodas respektlösheten mot ”de andra”.

En och annan kanske kan tänka att den kvinna som engagerar sig i ett kvinnofientligt parti som Sverigedemokraterna får skylla sig själv. Men det finns inget ”skylla sig själv” när det kommer till sexuella övergrepp. Det finns offer och förövare, oavsett politisk härkomst.

I världen är bara 23% av parlamentarikerna kvinnor. Många av dem möter dagligen hot om sexuellt våld, just för att de är kvinnor. I Sverige är 43,6 % av riksdagsledamöterna i riksdagen kvinnor. En enkät har delats ut till samtliga riksdagsledamöter i syfte att undersöka om alla ledamöter upplever att de har samma förutsättningar att bedriva sitt uppdrag. Kvinnor uppger att de blir avbrutna under möten oftare än män och att deras kläder och utseende kommenteras i högre grad. Rapporten visade också att hat och kränkningar, framför allt via sociala medier, har blivit en allt större faktor som påverkar ledamotsuppdraget.

Sverigedemokraterna kan och ska inte behandlas som ett parti bland alla andra. Alla partier behöver arbeta aktivt mot diskriminering. Men det är bara ett parti som gång på gång avslöjas som våldsamt och hotfullt. Samtidigt som de gör en stor poäng av att bekämpa den svenska brottsligheten, som underförstått utförs av invandrare, är hela 17 procent av ledamöterna i SD:s riksdagsgrupp dömda för brott. Genomsnittet i Sverige är annars sex procent. SD:s riksdagsman Kent Ekeroth blev till och med anmäld för misshandel samtidigt som han satt i justitieutskottet. Tidigare hade han också varit partiets rättspolitiske talesperson.

Paula Bieler, SD:s taleskvinna i jämställdhetsfrågor anser att det borde bli lagligt för kvinnor och även unga tjejer i Sverige att ha pepparspray. Och förra sommaren hade SD:s kvinnoförbund en kampanj som hette ”Riktiga män tafsar inte”. Kampanjen var ett ironiskt svar på polisens”tafsa inte” – armband som kom till efter de uppmärksammade rapporterna om sexuella övergrepp i samband med ungdomsfestivalen ”We are Stockholm”. ”Det är inte rimligt att kvinnor ska gå runt med ett armband för att slippa bli tafsade på” utbrister Herrstedt i en intervju från förra sommaren som finns på nyheter24 . Hon har helt rätt.

Arbetet mot sexuellt våld och kvinnohat går varken att lösa med tomma slogans utan krafttag mot övergrepp eller med att ge de utsatta pepparspray i försvar. Ett parti som bygger sin värdegrund på att göra skillnad på människors värde och en exkluderande politik kommer aldrig att hysa en positiv kvinnosyn.

Ingen bör heller bli förvånad över att dubbla måttstockar gäller inom SD. Det går bra att i hårda ordalag fördöma invandrarmäns påstådda sexuella brottslighet samtidigt som övergrepp av partiets egna företrädare tystas ner. Här är det istället offren – de SD-kvinnor som vågat berätta och anmäla – som skuldbeläggs.

Sverigedemokraterna säger sig vilja satsa på kvinnorna, men deras satsningar befäster ofta bara deras egna förlegade kvinnosyn. Det är sant att vi i Sverige kommit långt vad gäller jämställdhet, men det är för att kvinnor organiserat sig för förändring och att även män har stöttat dem i deras krav.

Sverigedemokraterna gör på sin hemsida under avsnittet ”jämställdhet” en poäng av att män och kvinnor fungerar olika. Jämställdhetsaspekter i andra politikområden lyfts däremot inte fram, som till exempel hur arbetsmarknadspolitik kan påverka kvinnor och män olika. Sverigedemokraternas styrelse är pliktskyldigt jämställd, men för den som vill veta mer om vilka företrädare som uttalar sig för partiet får jag gå långt tillbaka i tiden för att hitta mer än bara än någon enstaka kvinna.

Sverigedemokraterna har haft svårt att rekrytera kvinnor för att de är ett parti som i grunden vill befästa traditionella könsroller och endast kan tänka sig att främja och respektera kvinnor till den gräns att de lyder och faller in i maktordningen där män fortfarande i praktiken styr. De flesta kvinnor ser igenom deras retorik.

På nationaldagen i år skrev jag som sagt en debattartikel i Aftonbladet där jag varnade för att nationalismen hos Sverigedemokraterna är ett hot mot jämställdheten. Vi har sett den utvecklingen i flera år i de länder där vi arbetar för att stödja kvinnors rättigheter. På framsidan den hyllade kvinnorollen som hustru och moder. På baksidan en aggressiv fientlighet mot kvinnors mänskliga rättigheter. Några dagar efteråt protesterade SD:s kvinnoförbundsordförande högljutt i en replik mot att bli jämförd med kvinnofientliga nationalister. Jag undrar vad hon tänker idag.

Hot och hat är vardagen för många kvinnliga politiker runt om i världen. Vi förändrar kvinnors villkor varje dag genom att ge dem stöd och erkännande. Här kan du läsa om hur du blir månadsgivare till Kvinna till Kvinna. Vi tror precis som du på en jämställd värld.

 

Publicerat i Jämställdhet, Kvinnors deltagande i beslutsprocesser, Kvinnors rättigheter, Svensk politik, Våld mot kvinnor | Märkt , | Lämna en kommentar

Vi får inte vara naiva inför rasister och nazister

På söndag startar Almedalen 2017 i Visby

De nationalistiska, rasistiska och högerextrema krafterna har under en längre tid vuxit sig allt starkare i Sverige. För dem som har följt med i debatten står det klart att fakta och förnuftsstyrd argumentation knappast biter på dessa krafter. Nu närmar sig Almedalsveckan där den våldsbejakande nazistiska Nordiska Motståndsrörelsen finns på plats.

”Hets mot folkgrupp, bombdåd, misshandel av meningsmotståndare, hot och våldsamma upplopp. Nordiska motståndsrörelsens medlemmar är de mest militanta och våldsbenägna nazisterna i Sverige. Deras mål är att genom revolution och väpnad kamp skapa ett nytt Sverige utifrån nazistiska ideal. ”

Jag brottas med frågan hur det demokratiska öppna samhället ska kunna skydda sig mot den här typen av extremism, och tänker på vad Jens Stoltenberg sa efter Utøya 2011: ”Vårt svar är mer demokrati, större öppenhet och mer humanitet. Men aldrig naivitet.”

Jag tror på den hållningen. ”…aldrig naivitet”. Just nu finns det lite för mycket sådant bland olika samhällsaktörer i Sverige. För mig är det uteslutet att lämna fältet öppet för dessa rasister och våldsverkare. Alltså deltar Kvinna till Kvinna i olika arrangemang under Almedalen, och vi har dessutom skrivit under ett gemensamt uttalande samt skickar brev till justitieministern.

Att ignorera Nordiska Motståndsrörelsens närvaro genom att inte benämna dem är svårt. Men det kan vara en strategi, eftersom all uppmärksamhet ger de högerextrema mod i barm. De är helt enkelt nöjda och uppnår delar av sina mål när människor och olika organisationsföreträdare känner sig hotade och hatade och kanske drar sig undan. Det betyder i så fall att jag inte borde skriva den här bloggen. Just nu verkar det inte finnas några självklara svar på hur frågor om extremisters deltagande på olika demokratiska arenor ska hanteras, jag tänker främst på just Almedalen men även på bokmässan. Medger att frågan inte är enkel – som ju vårens diskussioner och debatt visat.

Personligen tror jag att all normalisering är av ondo, så länge de demokratiska samhällsaktörerna tar ett tydligt avstånd (hur får var och en bestämma) så förblir nazister och rasister inte rumsrena. Det gäller för övrigt extremister av alla slag –  höger, vänster och islamistiska. Och det gäller även rasistiska partier som på olika sätt försöker ”tvätta bort” rasiststämpeln.

FN har flera gånger kritiserat Sverige för att ännu inte ha förbjudit rasistisk organisering i enlighet med den CERD-konvention som FN antog 1965 och som Sverige ratificerade 1972. I sin senaste rapport som FN:s expertkommitté lämnade om Sverige står det följande:

Om att rasist och extremistorganisationer verkar i Sverige.

  1. Kommittén oroas över rapporter om att rasist och extremistorganisationer fortsätter sin verksamhet trots att konventionsstaten menar att lagstiftningen effektivt förbjuder alla former av rasistiska uttryck, inklusive verksamheter hos grupper som förespråkar rasdiskriminering. Kommittén är oroad över att konventionsstatens lagstiftning inte fullt ut motsvarar kraven i artikel 4 i konventionen, eftersom det inte finns några uttryckliga rättsregler som olagligförklarar och förbjuder organisationer som främjar och uppmanar till rashat. Kommittén upprepar sin tidigare rekommendation att konventionsstaten ska ändra sin lagstiftning så att organisationer som främjar och uppmanar till rashat olagligförklaras och förbjuds, i linje med artikel 4 b i konventionen.

Jag förstår faktiskt inte riktigt varför Sverige inte har en sådan lagstiftning.  Återigen Stoltenbergs ord ”aldrig naivitet”…

Jag tror nog det är dags nu regeringen.

PS: Jag hoppas att ni som reser till Almedalen i år också kommer och hör på oss när vi analyserar den feministiska utrikespolitiken, debatterar det globala stigmat kring mens som hindrar miljontals flickor från en vettig skolgång eller reder ut orsakerna till det omfattande sexuella våldet i Kongo.

 

 

Publicerat i kvinnorättsförsvarare, Kvinnors deltagande i beslutsprocesser, Kvinnors rättigheter, Nationalism, Svensk politik, Uncategorized | Märkt , | Lämna en kommentar

Så stoppar vi tillsammans våldet mot kvinnorna!

Våra partnerorganisationers kvinnorättsförsvarare samlade på Tollare folkhögskola.

I förra veckan hade jag tillfälle att äta lunch med drygt trettio av från tolv olika länder i Mellanöstern och på Balkan. Det är första gången vi samlar så många av våra partners som alla har gemensamt att de arbetar mot våld mot kvinnor. Den här soliga majveckan möttes de i Stockholm.

Vid bordet satt för mig välkända ansikten men också kvinnor jag inte träffat förut. Var och en av dessa femdefenders har djup insikt i både direkt arbete med våldsutsatta kvinnor och hur våld mot kvinnor bäst kan förebyggas i länder med helt annan kontext än den svenska. Vissa organisationer har fört kampen mot våldet ett kvarts sekel. Andra har bara hunnit vara verksamma något år. De är här i Sverige för att utbyta konkreta erfarenheter med varandra.

Deras arbete kan handla om allt från akuta insatser under en pågående misshandel till systematiskt påverkansarbete på många plan. Som att förändra lagstiftning, få polis och myndigheter att samarbeta och ta kvinnors utsatthet på allvar. Erbjuda skyddade boenden, övervaka våldtäktsrättegångar, ändra en stigmatiserande syn på våldtagna kvinnor, bemanna hjälptelefoner och stötta offer för trafficking och prostitution.

Det är tyvärr mycket igenkänning för dessa kvinnorättsförsvarare när de börjar dela erfarenheter med varann. Som polisväsendets och rättsväsendets likgiltighet inför kvinnors utsatthet, benägenheten att förringa våld och övergrepp på just kvinnor och ett ständigt skuldbeläggande av utsatta kvinnor.

Annat är nytt. Våra femdefenders från Balkan häpnade när deras kollegor från Mellanöstern vittnade om de sexuella övergrepp som skedde i det offentliga rummet, på öppen gata i Egypten under den arabiska våren.

Återigen konstaterar vi att våld mot kvinnor för att de är just kvinnor i sanning är en global fråga. Att våld mot kvinnor finns överallt i dagens värld, i alla samhällen och i alla samhällsklasser. Från vaggan till graven följs kvinnor av våld för sitt köns skull. Vissa grupper av kvinnor är extra sårbara, t.ex. kvinnor tillhörande minoritetsgrupper, barn och ungdomar, kvinnor med funktionsnedsättning, hbtq-personer, kvinnor med missbruksproblematik och kvinnor som lever i områden där det pågår väpnade konflikter.

Vad som blir smärtsamt tydligt när aktivisterna från våra partnerorganisationer berättar är att kvinnor aldrig tillåts att definiera bilden av sig själva. De tilldelas roller, andra bestämmer vad som är en svag kvinna, en stark kvinna, när kvinnan är ett offer eller inte. Också HUR hon ska bete sig för att anses vara utsatt och i behov av hjälp. Har hon inte skrikit och klöst tillräckligt mycket under en våldtäkt så var hon antagligen med på det. Att hon inte ropar högt av smärta under en misshandel för att hon tänker på sina barn och vill skydda dem, det bryr sig polis och domstolar inte om.

Intesar Majeed från JWU (Jordanian Women´s Union) i Jordanien berättade om ett av de svårare fallen som ändå slutade lyckligt. Den här kvinnan tvingades gifta sig vid 14 års ålder med en våldsam man som utsatte henne för tortyr och slavarbete och höll henne och barnen instängda långa tider i ett mörkt rum. När hon till slut kom i kontakt med vår partnerorganisation JWU var hon så traumatiserad att hon varken kunde åka buss själv eller ens orka begära skilsmässa, men efter stöd och utbildning från JWU kan hon idag både försörja sig och ta hand om sina barn.

På Balkan sker en annan typ av arbete. Foundation United Women Banja Luka följer systematiskt rättegångar – ofta till advokaters och åklagares stora förtret – för att svart på vitt kunna visa hur lagstiftning inte följs eller hur våldsutsatta kvinnors rättigheter åsidosätts.

När jag åker tillbaka till kontoret funderar jag över när det könsbaserade våldet mot kvinnor ska upphöra. Att det hänger ihop med kvinnors rättigheter och ställning, jämställdhetspolitik och staters hantering av de mänskliga rättigheterna generellt, är det ingen av kvinnorättsförsvararna som tvivlar på under dessa dagar. Men allt är inte nattsvart. Framsteg har gjorts och görs. Hela tiden. Det är ett mödosamt arbete och det krävs uthållighet och envetenhet för att uppnå resultat. Men nu kan vi se, svart på vitt, att vi ÄR på rätt väg. Vi har just sammanställt en skrift från arbetet mot våld mot kvinnor på Västra Balkan. Där visas att stödet som Kvinna till Kvinna fått från Sida (svenska skattepengar!) har givit resultat i detta dagliga slit.

Men tyvärr lär historien oss att det går snabbt att rasera de sköra framsteg som gjorts. Just nu är kvinnors rättigheter under attack i flera länder. Nationalister och religiösa fundamentalister vill återföra kvinnor till hemmet, spisen och deras roll som främst mödrar och samtidigt tillåta barnäktenskap och straffria sexuella övergrepp på kvinnor inom familjen. De har stöd från högsta politiska ort, mäktiga patriarkala män som Trump, Putin och Erdogan, driver kvinnofientliga agendor.

Därför måste vi bjuda motstånd i varje andetag. Nu och alla dagar som ligger framför oss. Och just den här dagen, på väg till kontoret efter lunchen, känner jag att tillsammans är vi oövervinnerliga!

Publicerat i Bistånd, Jämställdhet, kvinnorättsförsvarare, Kvinnors rättigheter, sexuellt våld, Våld mot kvinnor | Lämna en kommentar

Saudi blir alltid en politisk soppa för Sverige

Konferens för kvinnors rättigheter i Saudiarabien 2012 – helt utan kvinnor.

”Vilken soppa!”

Vad betyder det att Saudi valts in i FN:s kvinnokommission?

Saudi är ett av de värsta länderna i världen när det gäller kvinnors rättigheter och situation. Där råder en statssanktionerad diskriminering av kvinnor, en slags könsapartheid. Kvinnor betraktas inte som myndiga utan behöver manliga förmyndare i allt de företar sig, deras liv detaljregleras av manliga familjemedlemmar i allt från hur de ska klä och sminka sig, till hur de får röra sig i offentligheten. Det mest kända exemplet är ju förbudet för kvinnor att köra bil!

Så givetvis är det åt skogen att denna stat sitter i FN:s kvinnokommission. Kommissionen sätter årligen upp mål för FN:s globala jämställdhetsarbete och drar upp riktlinjer och konkreta förslag för hur målen ska genomföras av FN:s medlemsländer. Men låt oss höja blicken. Sanningen är ju att det inte bara är Saudi som är problemet.  I spåren av ökad nationalism och religiös extremism ser vi sedan flera år även i andra FN-sammanhang en renässans för traditionella och djupt konservativa värderingar.  En ohelig allians av auktoritära stater som t.ex. Ryssland och Iran driver tillsammans med Vatikanen, den ortodoxa kyrkan, muslimska grupper och västbaserade abortmotståndare, den sk. ”familjeagendan”.

Familjen beskrivs som motmedlet mot fattigdom, sociala problem, och misär. Den behöver skydd. “Skydda-familjen” resolutioner har lagts fram i t.ex. FN:s råd för mänskliga rättigheter i Genève. Familjeagendan undergräver principen om att mänskliga rättigheter är förbehållna individen – och det är själva syftet. Det betyder de facto att kvinnors rättigheter underställs manliga familjemedlemmars, att barnets rättigheter underställs föräldrarnas, och att kärnfamiljen är det som gäller. Inga andra familjetyper accepteras.

Det handlar rätt och slätt om en omtolkning av staters skyldigheter när det gäller de mänskliga rättigheterna och de befintliga ramverken – en ren giftcocktail alltså för kvinnors rättigheter.

I övrigt så är det så att FN behövs, globalt samarbete behövs. Men givetvis är det oerhört frustrerande när sådana här absurda saker sker. Och det är ju inte första gången. Minns debaclet när det gällde invalet av Saudiarabien till FN:s råd för mänskliga rättigheter.

Ännu vet vi inte hur Sverige röstat – men utgångspunkten för mig är att den feministiska utrikespolitikens inriktning gäller.  Något annat går liksom inte ihop för mig. Jag vill understryka att det i det rådande världsläget är viktigt att alla likasinnade stater, som värnar mänskliga rättigheter, folkrätten och FN-stadgan, är på tårna också i rutinfrågor. Det har givetvis betydelse vilket samlat motstånd Saudi och andra konservativa auktoritära stater möter av olika konstellationer av länder, t.ex EU.  Så därför är det problematiskt när EU inte är enat i ett sånt här fall.

Det finns lyckade exempel på att det är möjligt för länder att gå samman för att motverka global kvinnofientlig politik.  Flera stater, ledda av Nederländerna, inklusive Sverige, lyckades samla brett stöd för att motverka Trump-administrationens förbud mot utvecklingsstöd till organisationer som genomför aborter.

Ja herregud! Vilken diplomatisk/politisk soppa detta är. Låt mig också konstatera att relationerna med Saudiarabien är och har varit problematiska för alla svenska regeringar, oavsett partifärg. Jag tolkar det som att det finns en medvetenhet om jämställdhetsfrågornas betydelse i det svenska samhället. Och det är BRA!

Fortsättning följer nog….

Publicerat i CSW, FN, Jämställdhet, Kvinnors rättigheter, Mellanöstern och Nordafrika, Svensk politik | Märkt , | Lämna en kommentar

Hopp och förtvivlan

Människorättsförsvararen Edmund Yakani och räddningsarbetare i Syrien.

I går mötte jag Edmund Yakani. Det är inte troligt att så många har hört talas om honom men han är en ytterst modig person. Det måste han vara som människorättsförsvarare i Sydsudan där det just nu pågår ett grymt och blodigt krig som går under radarn, i alla fall vad gäller att uppmärksammas här i väst.

Det är en sorglig utveckling för världens yngsta land som funnits i knappt sex år. En fjärdedel av Sudsudans befolkning är på flykt och mänskliga rättigheter kommer längst ner på agendan i denna sköra stat där det enligt FN pågår ett folkmord till följd av maktkampen mellan landets president och den före detta vicepresidenten.

Edmund Yakani, är chef för människorättsorganisationen Community Empowerment for Progress Organisation. Han besökte oss här på kontoret i måndags och han har tidigare deltagit i vårt internationella träningsprogram vilket vi är mycket stolta över. Nu var han i Stockholm för att ta emot priset Civil Rights Defender of the Year Award. Han kämpar för att rättvisa, fred och mänskliga rättigheter ska respekteras i detta konfliktplågade land. Han är ständigt hotad men fortsätter ändå att arbeta med stor risk för sin egen säkerhet. Att det finns människor som han, som vågar stå upp för rättigheter trots svåra omständigheter ger mig hopp!

Samma dag – tisdag 4 april – kommer också rapporterna om den ohyggliga stridsgasattack som drabbade Khan Sheikhoun i den syriska Idlibprovinsen och jag rasar ner i djupaste förtvivlan.

Det är fruktansvärda bilder som når oss. Den råa hänsynslöshet som präglar denna attack med kemiska stridsmedel mot civila, varav många barn, är utan motstycke. Att dessutom bomba flera av stadens sjukhus direkt efteråt tyder på all avsaknad av mänsklighet.

Att attacken utförs samtidigt som ledare för 70 länder samlas i Bryssel för att diskutera den humanitära katastrofen i Syrienkrigets spår tyder också på en grov och beräknande cynism.

Syriens redan svårt plågade civila utsätts efter sex år av krig för ytterligare en sådan rå brutalitet att vi står mållösa. Att den syriska regimen kan utsätta sitt folk för detta är ofattbart. Det är inte första gången heller. I Damaskusförorten Ghouta användes saringas i augusti 2013 och dödade över 1400 personer. Senast utsattes staden Palmyra i december 2016 och 53 människor dog varav 28 barn.

Den svenska regeringen, EU och FN måste agera kraftfullt och omedelbart för att identifiera de ansvariga. Omvärlden och det internationella samfundet får inte återigen stå handfallna inför den här typen av grova krigsbrott.  Detta måste få konsekvenser!

Publicerat i EU, FN, Mellanöstern och Nordafrika, Syrien, Vapen | Märkt , , , , , | 1 kommentar

Motståndets tid är inne

Demonstrationen Women´s Caravan for Peace i Sarajevo

Faktum är att världsläget ser riktigt illa ut för kvinnors ställning och rättigheter. De patriarkala vindarna viner med stormstyrka. Så årets 8 mars måste gå i motståndets tecken snarare är att vi firar vunna segrar. Det finns nämligen ingen tid att förlora.

Vi – alla – människor som inte vill se en våldsam backlash för demokratiska värderingar och mänskliga rättigheter måste steppa upp NU! Kvinnors rättigheter är nämligen mänskliga rättigheter (ja faktiskt! …ironi) och hänger ihop med övriga utvecklings- och hållbarhetsfrågor. Det känns rätt tjatigt att behöva upprepa dessa självklarheter år från år. Alltså drabbas inte ”bara” kvinnor utan även barn, partners, familjer och samhället i stort när kärnvapenpatriarkerna går bärsärkagång och återinför förbud mot aborter (Trump) och river upp lagar mot våld i hemmet (Putin).

Men finns då inget att fira? Jo – förmågan till motstånd ska firas. Kvinnorörelsen har en lång historia av mobilisering i stunden när det behövs. Redan 1915 samarbetade kvinnorörelsen över hela Europa för att manifestera mot första världskriget och kämpa för freden. 1956 protesterade 20 000 kvinnor i Sydafrika mot de nya passlagarna och 1968 demonstrerade hundratusentals kvinnor i Washington mot Vietnamkriget, för att bara nämna några.

I Indien tog kvinnor initiativ till massdemonstrationer mot de brutala våldtäkterna som skördade flera kvinnors liv 2012/13. I Sydamerika skedde stora protester och manifestationer förra året i flera länder mot det grova slentrianmässiga kvinnovåldet där förövare ofta går fria. Polska kvinnors stora demonstrationer hösten 2016 fick stopp på en lag om totalt abortförbud och i Spanien lyckades kvinnoorganisationer genom kampanjer och internetupprop hindra en liknande abortlag för ett par år sedan.

En av våra samarbetsorganisationer i Serbien har och har alltid haft aktivismen som främsta verktyg. ”Women in Black” firade 25 år förra året och hade då hunnit med över 700 fredliga protester och demonstrationer. Trots hat och hot i ett alltmer nationalistiskt och kvinnofientligt Serbien fortsätter de outtröttligt under parollen ”Always disobedient! Still on the Streets!”

Fred och försoning är budskapet i mycket av den aktivism som våra samarbetsorganisationer driver. Några av de modigaste kvinnorättsaktivister jag har mött finns i länder i Mellanöstern, och om någon fortfarande bär på föreställningen att kvinnor i den här delen av världen är passiva offer kan jag bara meddela att ingenting kan vara mer felaktigt. På kvinnodagen för två år sen demonstrerade Palestinian Working Women Society for Development för rätten att leva i fred och frihet, men möttes av israeliska soldaters gummikulor.

Kvinnors motstånd och kamp för frihet ser olika ut eftersom våra samhällen är olika, men i grunden handlar det alltid om samma sak: frihet från våld, frihet att bestämma över sina liv, sina kroppar och  frihet att organisera sig för politiska och samhälleliga förändringar. I samhällen där kvinnor inte förväntas cykla, kan en klunga kvinnor och flickor på två hjul till exempel vara en ytterst kraftfull manifestation, som i Iran.

En av de största globala protesterna någonsin, Women´s March i januari i år, då miljoner människor gick ut på gatorna, är ännu ett exempel på kvinnors engagemang för alla människors lika värde och rättigheter.

Tanken att kvinnor skulle kunna representera ”mänskligheten” verkar fortfarande vara alltför kontroversiell för vissa. Män däremot anses med självklarhet stå för det allmänmänskliga hela tiden. Feminismen är svaret på denna orättvisa.

Så här kommer mina 8 mars-råd för motstånd:

  1. Låt aldrig rasistiska, sexistiska, och homofoba uttalanden passera i vardagen. Säg ifrån!
  2. Lyssna på erfarenheter från de som varit med förr, som förintelseöverlevarna Hédi Fried o Emmerich Roth.
  3. Kräv mod av dig själv innan du kräver det av andra.
  4. Stå upp för dem som inte kan göra sina röster hörda.
  5. Organisera dig/er. Tillsammans är vi alltid starkare.
  6. Motstånd i varje andetag!

På internationella kvinnodagen 8 mars 2017 och under hela veckan anordnar Kvinna till Kvinnas volontärer paneler, utställningar, demonstrationer och fester över hela landet. I en debattartikel i Göteborgsposten redogör vi för varför feminismen behövs mer än någonsin.

Motståndets tid är inne.

Publicerat i 8 mars, Balkan, Jämställdhet, kvinnorättsförsvarare, Kvinnors rättigheter, Nationalism, Serbien, Sexuella rättigheter | Märkt , , , , | Lämna en kommentar