Bli en Femdefender du också!

julkampanj2016_foto_kvinna-till-kvinna_karolina-sturen

Nu lanserar vi vår julkampanj Bli en Femdefender. Stöd kvinnor på flykt.

De som står upp för kvinnors rättigheter världen över har sedan några år tillbaka blivit allt mer ifrågasatta och utsatta för våld, hot och hat. Det är en djupt oroande utveckling. Det ville vi belysa med vår julkampanj. Vi kunde inte ana hur det amerikanska valresultatet skulle komma att göda och inspirera den här utvecklingen ytterligare genom Donald Trumps valkampanj, som i mycket byggt på kvinnohat, lögner, rasism, och konspirationsteorier. Han har i dagarna utsett en mycket farlig man, med rötter i vit maktrörelsen, till sin närmaste rådgivare. För detta hyllas han av amerikanska nazister och av ledare inom Ku Klux Klan.

Det amerikanska valresultatet visar i blixtbelysning hur viktig vår kampanj är. Nu mer än någonsin måste vi som medborgare stå upp för alla människors lika värde och rättigheter. Kvinnor över hela världen organiserar sig för att det vi har uppnått tillsammans inte ska rivas ned.

En Femdefender är någon som står upp för kvinnors mänskliga rättigheter. Det kan vara här i Sverige liksom i krig eller på flykt. I vår kampanj vill vi uppmärksamma de hemska förhållanden som många kvinnor på flykt lever under. Samtidigt visar vi att förändring är möjlig. Alla kan vara Femdefenders!

I kampanjen är det flera Femdefenders som lånat ut sina röster som våra kampanjambassadörer: Jakob Eklund, Katarina Ewerlöf, Kakan Hermansson, Peter Jöback, Fanna Ndow Norrby och Alexandra Pascalidou.

Du kanske också har sett att vi ser lite annorlunda ut? I samband med kampanjen drar vi igång bytet av grafiskt utseende med en ny logotyp. Förändringen rullar ut i sin helhet under 2017. Det nya utseendet sätter ljuset på det Kvinna till Kvinna är och gör. Vi samarbetar med och stödjer modiga kvinnorättsförsvarare, Femdefenders, världen över – och nu syns det tydligt!

Bli en Femdefender. Stöd kvinnor på flykt pågår fram till jul. Med en gåva till julkampanjen stödjer du utsatta kvinnor och de kvinnorättsförsvarare som riskerar sina liv för att hjälpa andra. Köp en av Kvinna till Kvinnas julgåvor fyllda med hopp, styrka eller mod. Dela gärna vårt budskap – ta ställning! Visa att du vägrar att världen backar på de framsteg som vi har gjort för kvinnors rättigheter. Bli en Femdefender du också!

 

 

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Löfven lyssnar i Irak men trampar snett i Saudi-Arabien

lofven-irak

Stefan Löfven träffar Kvinna till Kvinnas samarbetsorganisationer i Bagdad

Vår medarbetare i Bagdad blev i måndags med mycket kort varsel kallad till den svenska ambassaden, samma dag som den svenska regeringen annonserade sitt återupptagna och utökade bistånd till Irak. Till hennes stora överraskning fick hon där träffa den svenske statsministern och under 45 intensiva minuter pratade hon och andra om de utmaningar som vi och våra partnerorganisationer just nu möter i Irak, ett land sargat av krig och konflikter sedan 80-talet. Med på mötet var också en av våra partners, Liza Hido från Bagdad Women Association och andra modiga irakiska kvinnorättsförsvarare så som den internationellt kända Hana Edwaar, som varit i Sverige många gånger.

De hann, tillsammans med Stefan Löfven diskutera kvinnors allt mer försämrade situation i Irak, där patriarkala normer och religiösa domstolar begränsar kvinnors möjligheter. Problemen för Iraks kvinnor på flykt var också uppe på agendan, där den allvarliga situationen för landets över tre miljoner internflyktingar har hamnat i medieskugga under Syrienkonflikten.

Likaså talade de om IS grova övergrepp på civilbefolkningen och kvinnorna, och om hur arbetet i Irak med resolution 1325 kring kvinnor, fred och säkerhet  kan komma vidare. Irak har antagit en handlingsplan för hur landet ska arbeta med 1325 men det finns praktiskt taget inga resurser alls för att genomföra den här ambitiösa agendan. Irak har också samtidigt lagt ner sitt departement för kvinnor och mänskliga rättigheter!

”Vi pratade om hur vi kan trycka på så att Iraks regering börjar intressera sig för kvinnors säkerhet och hur Sverige kan se till att fler kvinnor kommer med i de samtal om fredsbyggande och försoning som trots allt pågår i Irak”, säger Liza Hido från Bagdad Women Association. ”Speciellt nu när befrielsen av Mosul pågår behövs det pengar och resurser för detta.”

Vår medarbetare gjorde den här reflexionen efter mötet: ”Jag fick så mycket kraft av att sitta där mitt emot Sveriges statsminister. Jag tänkte; ’vilken märklig värld!’ Jag, en irakisk medborgare och kvinnorättsförsvarare får inte träffa den irakiske premiärministern för att framföra mina krav, men jag får istället chansen att sitta ner med den svenske statsministern som noga lyssnar till oss trots sin fulla agenda. Det var mycket spännande!”

Låt oss dock tala klarspråk om Saudi-Arabien som är ett land som praktiserar svår könsapartheid. Det går verkligen inte för sig att som Löfven försöker, jämställa de hinder svenska kvinnor möter med saudiska kvinnors vardag. Inte på något sätt jämförbart och i mina öron nästan ett hån mot svensk jämställdhetspolitik. I den Saudiarabiska pressen framhåller man nu att Löfven har uppmärksammat Saudi-Arabiens arbete för ökad jämställdhet!! Här Stefan Löfven följer en dyster uppräkning av hårda fakta. Kvinnor i Saudi-Arabien får inte:

  • Resa utomlands själva utan tillstånd av en man
  • Få ut ett pass själva
  • Köra bil
  • Åka i kollektivtrafiken ihop med män
  • Ha för mycket smink
  • Använda simbassänger avsedda för män
  • Använda samma ingångar till t ex universitet och banker som män
  • Gå in själva på kyrkogård
  • Läsa ett ocensurerat modemagasin
  • Viss typ av hälsovård utan tillstånd från en man
  • Röra sig på offentlig plats utan att ha heltäckande svart och utan uppsikt av en man

Kvinnor är dessutom inte juridiskt myndiga i frågan om äktenskap, skilsmässa, arv och vårdnad om barn.

Varför verkar utrikesministerns sunda reaktion för ett drygt år sedan, inte längre gälla? Svaret stavas en årlig svensk export till Saudi-Arabien om ungefär 40 miljarder kr (uppskattning i Dagens Industri). Med på Löfvens resa var höga representanter för det svenska näringslivet, bland annat vapentillverkaren Saabs styrelseordförande Marcus Wallenberg. Däremot inte en enda representant för arbetet med mänskliga rättigheter eller kvinnors rättigheter.

Här är det förstås inte bara den sittande regeringen som har svårt att tala klarspråk mot Saudi-Arabien. Ingen av de politiska konstellationer som har styrt Sverige sen Olof Palmes dagar har förmått hantera brotten mot de mänskliga rättigheterna samtidigt som svenska företag gör affärer och säljer vapen i landet. Rått uttryckt: svenska jobb ställs mot frihet och rättigheter för saudiska kvinnor.  Svåra målkonflikter för vem som helst.  Att försöka föra dialog även med Saudi-Arabien är ändå av godo. Det är ingen väg framåt att avstå besök och kontakter. Och det är givetvis en politisk utmaning att samtidigt sätta ner foten när det gäller fundamentala mänskliga rättigheter och kvinnors rättigheter.

Detta gäller även näringslivets företrädare, som verkar gå utanför medias radar fullkomligt. Det talas så mycket om näringslivets sociala och miljömässiga ansvar i dessa dagar. När ska Marcus Wallenberg m.fl företrädare grillas och få frågor om hur tusan de tänker när det gäller t.ex. den könsapartheid som utövas i Saudi? Och hur var det med IKEAs kataloger 2012 – vilka människor tilläts synas på deras bilder, och vilka fick inte synas? Här backade möbeljätten efter hård kritik i svensk och internationell press och i 2013 års saudiska IKEA-katalog var kvinnorna tillbaka. Så det betyder att näringslivet kan tänka om ifall viljan finns!

I dagens värld angår allt alla, som Vaclav Havel sa.

Publicerat i FN:s resolution 1325, Fredsprocesser, Irak, Jämställdhet, kvinnorättsförsvarare, Kvinnors deltagande i beslutsprocesser, Kvinnors rättigheter, Mellanöstern och Nordafrika, Svensk politik | Märkt , , | 2 kommentarer

Syriens befolkning offras i cyniskt maktspel

0003_syria-civil-defence

Syriska frivilligorganisationen De Vita Hjälmarna räddar civila ur rasmassorna.

Kriget i Syrien, de urskillningslösa bombningarna av Aleppo, Syriens största stad innan kriget, med över 2 miljoner innevånare, finns på våra näthinnor och går inte att värja sig ifrån. De döda, skadade och blodiga barnen, de förtvivlade föräldrarna och hjälparbetarna.  Nyligen fick världen åter hopp om att fred var i sikte när Ryssland och USA kom överens om en vapenvila. Men överenskommelsen bröts innan den ens hann verkställas fullt ut. Och för att ytterligare understryka det till synes hopplösa så stoppade Ryssland i lördags för femte gången en resolution om Syrien i FN:s säkerhetsråd genom att lägga in sitt veto.

Denna gång mot en resolution som skulle kräva ett omedelbart stopp av bombningarna över Aleppo. Återigen misslyckades därmed Säkerhetsrådet med att få igenom ett beslut om eldupphör mellan de stridande parterna i Syrien. Resolutionen, som lades fram av Frankrike, yrkade också på en återupptagen vapenvila och säkra vägar för humanitär hjälp.

I Aleppo pågår en massaker. Sjukhus är strategiska mål för den syriska regimen och Rysslands bombningar. Humanitär hjälp hålls medvetet borta från de som behöver den. 275 000 människor är isolerade i östra Aleppo varav över 100 000 är barn.

Att detta kan fortgå är ett misslyckande för världssamfundet. Detta verkar också mer och mer tydligt för maktens män, som tycks börja överge de diplomatiska artigheterna. Storbritanniens FN-ambassadör vägrade i lördags att kalla Rysslands ambassadör för ”Herr Ordförande”. Den franske presidenten har sagt att Ryssland och syriska regimen bör utredas för krigsbrott. Mikhail Gorbachev, som sällan uttalar sig offentligt, kallar den avbrutna dialogen mellan USA och Ryssland ”ett stort misstag”. FN-sändebudet Staffan de Mistura säger att han inte tänker se passivt medan Aleppo blir ett nytt Rwanda eller Srebrenica.

Samtidigt är det svårt att se vägen framåt för freden när bristen på respekt för mänskliga rättigheter, humanitära behov och internationell lag är så uppenbar. Det är allt mer tydligt att stormakterna behandlar Syrien och dess civila befolkning som brickor i ett maktspel, och att detta skapar ett enormt lidande för den syriska befolkningen.

Den 20 september deltog jag i FN-toppmötet om människor på flykt i New York, lett av Barack Obama. Många utfästelser gjordes då, och det är självklart viktigt att världens ledare för upp asylrätten och humanitär finansiering på agendan. Men våra humanitära ansträngningar för människor på flykt kommer aldrig kunna innebära en långsiktig förbättring för världens flyktingar om vi inte får ett slut på krig som det i Syrien.

Världsordningen som Säkerhetsrådet är en del av är formad efter en gammal värld, en värld där fåtalet män tog beslut om miljontals människors öde utan insyn. Deras oförmåga att hantera Syrienkrigets komplexitet är skrämmande.

Det är också fortfarande maktens män vi framförallt hör. Efter årsskiftet sitter Sverige på en av stolarna i Säkerhetsrådet. Om det är någonting som Sverige kan bidra med då, är det att öppna dörrar för fler röster. Att rådet och världen också får lyssna till verklighetens röster, från de kvinnor och män som själva har organiserat sig för fred. För i skuggan av detta fasansfulla krig finns också människor som the White Helmets som nyligen fick det alternativa nobelpriset. Dessa frivilliga har räddat livet på över 60 000 personer, och över 100 av dem har själva omkommit i arbetet. Det finns också kvinnoaktivister som tagit fredsbyggandet i egna händer. Vår rapport ”Peacebuilding Defines Our Future Now”, synliggör hur de agerar för att motverka rekrytering av barnsoldater och deltar i lokala medlingsansträngningar, i skuggan av kriget.

Om världen någonsin ska kunna upphöra att skapa situationer som den i Aleppo just nu, är det dessa röster som makten måste tvingas att lyssna till.

 

Publicerat i FN, Fredsprocesser, Kvinnors deltagande i beslutsprocesser, Syrien | Märkt , , , | 1 kommentar

Colombias fredsnej och Polens abortmotstånd hänger ihop

polen

I söndags röstade det colombianska folket nej till det fredsavtal som tagit över 4 år att förhandla fram. Jag skrev om avtalet här i helgen.

Samtidigt protesterade igår tiotusentals människor i Polen mot ett lagförslag som vill totalförbjuda abort. Polen är ett land som redan har en av de mest restriktiva abortlagarna i Europa.

De två händelserna kan verka vitt skilda åt. Men de har två viktiga saker gemensamt: kvinnors rättigheter används som slagträ i debatten av värdekonservativa grupper, men det är också kvinnor som organiserar sig för att protestera. I båda länder sätts kvinnors rätt till sin egen kropp i kontrast till fred, kärnfamiljen och nationens intressen.

Colombia är på många sätt i chock och många ställer sig frågan hur det kunde bli ett nej i omröstningen. Det var få som röstade, bara 37 procent. Det var också mycket små marginaler, endast 50,22% för nej-sidan.

När vi frågat vänner och kontakter i landet så är det många som svarar oss att nej-sidan vann röster av flera skäl, inte minst missnöje med den sittande presidenten och att många tycker att avtalet ger FARC-gerillans 7000 soldater alldeles för stora fördelar. De erbjuds en omfattande amnesti för ibland allvarliga förbrytelser.

Men nej-sidan lyckades också koppla motstånd till avtalet med att den heterosexuella kärnfamiljen måste försvaras från ”den farliga genusideologin”. Kyrkor uppmanade sina medlemmar att rösta nej eftersom ordet ”genus” nämns hundratals gånger i avtalet men ordet ”gud” nämns inte alls. Inte långt innan valet ska också ett nytt studiematerial ha introducerats i skolorna i Colombia som handlar om genus och sexualundervisning. De värdekonservativa lyckades koppla även detta till en skenbar konsekvens av fredsavtalet. På så sätt blev valresultatet en styrkedemonstration av högern.

På samma sätt attackeras kvinnors rättigheter i Polen. Precis som andra nationalistiska och värdekonservativa partier resonerar regeringspartiet Lag och Rättvisa att abort är ett brott mot nationen. Kvinnans rätt till den egna kroppen ska begränsas eftersom hennes reproduktionsförmåga anses behövas för nationella syften. (Hur nationalismen i Europa påverkar kvinnors mänskliga rättigheter kan du läsa mer om i Kvinna till Kvinna och Stiftelsen Expos rapport ”Folk, familj och fosterland – Nationalismens konsekvenser för jämställdhet”. Går det polska lagförslaget igenom kan en flicka som utsatts för incest eller en kvinna som riskerar att dö vid förlossningen tvingas att fullfölja sin graviditet.

Men det hoppfulla som också förenar de två länderna är att det är kvinnor som organiserar sig och som protesterar. Veckorna innan fredsavtalet i Colombia arbetade kvinnorörelsen intensivt för att få till stånd ett ja i omröstningen. De gör nu gemensam sak med studentrörelsen för att försöka samla landet till fortsatt icke-våld och politiska förhandlingar.

Det är också kvinnor som organiserat sig i Polen. Över hela landet vägrade igår tiotusentals kvinnor, klädda i svart, att gå till jobbet. De samlades i protester under parollen ”Black Monday”. Polens utrikesminister förminskade och förlöjligade protesterna i ett uttalande till nyhetsbyrån AP: ”Vi förväntar oss seriös debatt i frågor om liv, död och födelse. Vi förväntar oss inte happenings, maskerad i kostymer eller påhitt om artificiella problem”.

Men det är just liv och fred dessa femdefenders kämpar för när det kämpar för sina egna och andra kvinnors mänskliga rättigheter. För mig är det en påminnelse om kraften i kvinnors organisering.

Publicerat i Jämställdhet, kvinnorättsförsvarare, Kvinnors deltagande i beslutsprocesser, Kvinnors rättigheter, Nationalism | Märkt , , , , | Lämna en kommentar

Backa aldrig på kvinnors rättigheter i Colombiafreden

colombia-pmI morgon den 2 oktober ska det colombianska folket rösta om fredsavtalet som slöts i måndags denna vecka. Ja-sidan leder i opinionsmätningarna.

Kriget i Syrien som aldrig verkar ta slut, högerextremism, jihadism, terrorism, Trump…  Allt detta påverkar många i negativ riktning. Vi lever i en tid ”då sanning och fakta blivit obsoleta storheter ” som Kristina Lindquist skriver i DN 23/9. Jag känner själv att det är lätt att bli svartsynt och pessimistisk. En god vän uppmanade mig på Facebook att inte torgföra ”alienation och uppgivenhet” som hon uttryckte det. Det är farligt och kan motverka sitt syfte, anser hon. Och hon har verkligen helt rätt!!

Det finns givetvis både möjligheter och hopp. Fredsavtalet som skrevs under i måndags i Colombia mellan regeringen och FARC-gerillan är historiskt. Det är en god nyhet! 52 års krig kan äntligen få sitt slut. Nästan en kvarts miljon människor har dött. 5 miljoner människor har blivit flyktingar i sitt eget land, den nästa högsta siffran i världen. Närmare 17% av befolkningen är krigsoffer.

När parterna till slut satte sig ner vid fredsförhandlingsbordet 2012 fanns inte en enda kvinna med. Efter hårt lobbyarbete inrättades en expertkommitté som stöttat båda parter i fredsförhandlingarna. Kvinnorättsförsvarare har åkt till Havanna på Kuba – där fredssamtalen hållits – och fört fram sina budskap och krav om att ta större hänsyn till kvinnors och mäns olika erfarenheter av konflikten.

Flera av de kvinnorna har också deltagit i ett Sidafinansierat ITP-program som bland annat Kvinna till Kvinna arrangerar. En av deltagarna, Vanessa Molina, som har haft insyn i fredsförhandlingarna skriver så här till oss;

”Jag önskar att ni hade varit med vid förhandlingarna för att verkligen förstå vad utbildningen har betytt och hur ni har påverkat processen genom att stödja kvinnors deltagande och säkerhet. Våra kvinnor har blivit stärkta och deras röster har blivit hörda.”

Nu ska som sagt det colombianska folket rösta om avtalet. Då används samtidigt just dessa framgångar för kvinnorna för att motarbeta att avtalet röstas igenom, vilket Colombia-kännaren Magnus Linton pekar på i DN i veckan. Och Sverige har, i enlighet med den förda feministiska utrikespolitiken, beslutat att stötta det fortsatta fredsarbetet. Insatserna ska ha ett tydligt genusperspektiv. ”Att den svenska regeringen nu försöker bidra till att så få som möjligt av framför allt landsbygdens unga kvinnor, de mest utsatta, ska bli livegna, våldtas eller behöva skrapa sönder sina underliv i egenhändiga abortförsök är utan tvekan hedervärt – men kan, bisarrt nog, bli ett led i systemvaktarnas bevisföring.”

Enligt Linton är kyrkan en stark motkraft eftersom genusperspektivet har fått så stort genomslag i avtalet. Det ser vi även globalt. Vatikanen, tillsammans med en ohelig allians av auktoritära stater som Ryssland och Egypten driver tillsammans med ortodoxa kyrkan, muslimska grupper och västbaserade abortmotståndare, den sk. familjeagendan. De protesterar t.ex. högt i FN mot alla försök att synliggöra hur de traditionella könsrollerna på olika sätt kan begränsa och förtrycka både kvinnor och män. De vill endast tala om kvinnor och mäns roller som av naturen/Gud givna. Den traditionella kärnfamiljen – mamma, pappa, barn – beskrivs som motmedlet mot fattigdom, sociala problem, och misär. Den behöver skydd anser dessa aktörer. “Familjeagendan” undergräver principen om att mänskliga rättigheter är förbehållna individen – och det är detta som är syftet. Det betyder de facto att kvinnors rättigheter underställs manliga familjemedlemmars, att barnets rättigheter underställs föräldrarnas, och att kärnfamiljen är det som gäller. Inga andra familjetyper accepteras. Det handlar rätt och slätt om en omtolkning av staters skyldigheter när det gäller de mänskliga rättigheterna och de befintliga ramverken  – en ren giftcocktail alltså för kvinnors rättigheter.

Dessutom har resonemang som ofta går ut på att det är fel timing för frågor om kvinnors rättigheter och jämställdhet, att det är för känsligt, för tidigt, att det skapar konflikter etc, hörts i decennier. Det är aldrig läge helt enkelt i en patriarkal värld. Tycker Linton drar åt det hållet i sin artikel. Kvinnors rättigheter är mänskliga rättigheter punkt slut! Och det vore den feministiska utrikespolitikens död att backa på detta.

Colombias kvinnorörelse har de senaste veckorna drivit en kampanj för ett ”ja” till fredsavtalet. Med sin långa erfarenhet vet dessa kvinnorättsaktivister att freden inte är nådd bara för att avtalet är underskrivet. Nu börjar ett hårt arbete för att driva på att fredsavtalet genomförs både nationellt och på lokal nivå. Där har det civila samhället och dess organisationer, t ex olika kvinnogrupper, en viktig uppgift att fylla genom att informera och förankra freden i människors sinnen och i deras vardag. Jag tror inte att de vill att Sverige faller till föga för de krafter som vill mota tillbaka anden i flaskan, nu när freden äntligen är i sikte.

Publicerat i Jämställdhet, kvinnorättsförsvarare, Kvinnors deltagande i beslutsprocesser, Kvinnors rättigheter, Nationalism, Uncategorized | Märkt , , | Lämna en kommentar

Femdefenders fick alternativa nobelpriset!

final-livelyhood-002Pristagarna Svetlana Gannushkina och Mozn Hassan

I förra veckan fick vi veta vilka som får det alternativa nobelpriset (Right Livelihood-priset) i år. Jag blev oerhört glad över att det bland annat går till två kvinnor; Mozn Hassan från organisationen Nazra i Egypten och Svetlana Gannushkina från Ryssland. Båda arbetar i länder där aktivister förföljs. Två oerhört välförtjänta pristagare! Jag grät nästan när jag fick höra.

Årets pristagare representerar aktivister över hela världen som kämpar i stark motvind. Vi får många rapporter från femdefenders som ofta är dubbelt utsatta. Som kvinnor bryter de mot rådande samhällsnormer samtidigt som de arbetar för att ge alla kvinnor mer makt och inflytande.

Ryktesspridning är en effektiv metod för att skrämma och tysta dem. De blir ofta kallade prostituerade, spioner, landsförrädare och utländska agenter. Deras mödraskap ifrågasätts och deras döttrar hotas.

Mordhot och sexualiserat våld är vanligt. Samtidigt så erkänns våldet mot dem sällan som politiskt! Det betraktas snarare som det ”vardagliga våld” som kvinnor över hela världen utsätts för.

Och de möter motstånd i sin närmaste omgivning, allt från grannar till den egna familjen. En kvinna berättade för oss hur hon varje månad mutar sin egen mamma för att hon inte ska berätta för manliga släktingar om hennes engagemang för kvinnors rättigheter. De blir även ifrågasatta av manliga aktivistkollegor.

Sedan 2012 har 60 länder antagit nya lagar som begränsar organisations- eller mötesfriheten. Årets pristagare Mozn Hassan har fått reseförbud. I Ryssland är yttrande- och mötesfriheten starkt begränsad. Organisationer trakasseras och försvarare av mänskliga rättigheter, inklusive årets mottagare Svetlana Gannushkina, stämplas som “utländska agenter”.

I flera länder leder ständiga påhälsningar av polis eller säkerhetstjänst till att många helt enkelt lägger ned arbetet, de orkar inte längre. Det handlar om påhittade åtal med hänvisningar till sedan länge glömda lagparagrafer, plötsliga och oförklarade förbud att lämna landet, frusna bankkonton eller i oändlighet utdragna ”administrativa” processer att registrera organisationer.

Därför är utmärkelser som Right Ljvelihood-priset viktiga. Ofta betyder uppmärksamheten även status och ett visst skydd. Priset har av tradition delats ut i riksdagen men i år fick de plötsligt nej från riksdagens talman Urban Ahlin! En ceremoni i riksdagen kan verka oviktigt, men det kan göra att den poli­tiska kostnaden för att angripa pristagarna blir högre och dessutom kan nätverken av parlamentariker över hela världen göra skillnad. En tidigare pristagare menar att Right Livelihood-priset faktiskt har räddat hennes liv.

Att vara en femdefender är i vissa länder förenat med livsfara. Vi på Kvinna till Kvinna tog emot det alternativa nobelpriset år 2002. Vi arbetar fortfarande för att femdefenders´ mod inte ska få osynliggöras och för att de ska få det stöd de behöver – så att de orkar fortsätta kämpa för allas skull.

Publicerat i Egypten, kvinnorättsförsvarare, Kvinnors rättigheter, Våld mot kvinnor | Märkt , , , | Lämna en kommentar

Tiotusentals latinamerikaner protesterar mot kvinnovåldet

peru-demonstration

50 000 demonstrerade på Limas gator i mitten av augusti.

Ibland känner jag mig uppgiven. Men så läser jag om en ”liten” nyhet. En nyhet som inte får mycket uppmärksamhet men som gör all skillnad.

För några helger sedan gick närmare 50 000 människor (!) ut på gatorna i Lima i Peru. De protesterade mot våldet som kvinnor möter och nivåerna av det som ofta kallas ”femicides” – mord på kvinnor. De protesterade mot en våldskultur och höga nivåer av genusbaserat våld i landet. De demonstrerade för att sätta ljus på hur kvinnor ur ursprungsbefolkningen i Peru under lång tid utsatts för tvångssterilisering och för hur våld mot kvinnor i princip alltid går ostraffat förbi.

Organiseringen har skett bland annat med hjälp av sociala media. Under hashtaggen #NiUnaMenos samlades förra året hundratusentals människor i Buenos Aires i Argentina. Demonstrationer har följt i flera länder i Latinamerika. Det var under samma paroll ”Inte en mindre” som kvinnor i Peru nu samlades.  Uttrycket kommer från mördade mexikanska aktivisten och poeten Susana Chavez Castillo som protesterat mot femicides i Mexiko: “Ni una mujer menos, ni una muerte más”.

Och det ger mig hopp. Jag arbetar med dessa fantastiska #femdefenders varje dag. Trots att de samlas i tiotusental så kanske de inte får utrymme i vår nyhetsrapportering här i Sverige, men de lyckas sätta press på sina politiker. De gör skillnad för enskilda kvinnor, och det är de som kommer att skapa förändring. Inga rättigheter för kvinnor har någonsin getts till dem. De har kommit av kamp och kvinnor som har krävt förändring. Jag vet ju att det är så och jag är så glad att jag blev påmind idag.

Du kan läsa mer om protesterna här och här.

Om du vill stötta våra #femdefenders kan du göra det här.

Publicerat i kvinnorättsförsvarare, Kvinnors rättigheter, Våld mot kvinnor | Märkt | Lämna en kommentar