Nu håller vi tummarna för Sverige i säkerhetsrådet!

Lena Olov S i FN

Jag och ambassadör Olof Skoog, chef för Sveriges FN-representation inne i FN:s generalförsamling.

Efter en (politiskt) tung midsommarhelg, med Brexit, pågående strider i bl.a Irak och Syrien – med fortsatt fruktansvärda konsekvenser för civilbefolkningarna – framstår behovet av ett globalt politiskt ledarskap än mer skriande.

Så här skrev jag på min Facebook på midsommarafton: ”Inga glada midsommarhälsningar från mig! Djupt oroad o förtvivlad av Brexit. Må detta bli ett wake-up call till Europas demokratiska krafter att på allvar ta upp kampen mot populister till höger och till vänster.”

Jag hör inte riktigt de politiska rösterna som står upp för vikten av regionalt och globalt samarbete för fredlig konfliktlösning, för mänskliga rättigheter, behovet av diplomati istället för bomber, långsiktiga utvecklingsinsatser och klimatinsatser.

Istället fylls mina ”broskparaboler” (= öron på Annika Lantziska, lyssna på hennes fantastiska sommarprogram) av ett populistiskt och nationalistiskt dån från herrar som Boris Johnson – snart premiärminister i Storbritannien? (om nu detta land kommer att finnas kvar i sin nuvarande skepnad!) Donald Trump (snart president i USA?) och Putin i Ryssland. Också en kvinna dånar, Marine Le Pen (snart president i Frankrike?) …say no more…

Vi kommer nog att sakna Barack Obama när han försvinner. Ingen är felfri, men han framstår i ljuset av vad som eventuellt komma skall, som en fyrbåk i ett politiskt mörker som håller på att sänka sig över världen – åtminstone över västvärlden.

Det finns absolut ljusglimtar i mörkret – en är fredsavtalet i Colombia mellan regeringen och Farc-gerillan. Colombia är ett av världens mest våldsdrabbade länder. I över 50 år har konflikten rasat. Hundratusentals människor har dödats, miljoner lever på flykt i sitt eget land, och sexuella övergrepp sker kontinuerligt. Och kvinnor har drabbats hårt.

Efter hårt arbete – där Sveriges insatser varit viktiga – finns även kvinnor med vid förhandlings­bordet. Nu finns ett avtal och så kan den komplicerade och svåra processen med att genomföra det avtalet ta sin början.

Det spelar alltså roll också vad små länder driver för politik internationellt.

Och idag tisdag 28 juni ska generalförsamlingen i FN rösta om ett eventuellt medlemskap i FN:s säkerhetsråd för Sverige. Spelar då svenskt medlemskap någon roll?

Så här skriver Sveriges fd FN-ambassadör Anders Lidén:

”Men jag minns från förra gången i rådet att visst kunde vi påverka. Särskilt kunde vi påverka i humanitära frågor, där vi såg till att hänsyn togs till humanitära effekter av sanktioner och att humanitära organisationer gavs tillträde i konflikter.

Förtroendet för Sverige var starkt och vi fick ofta med oss länder, som inte litade på stormakterna. Vi ledde förhandlingar om Somalia, Kambodja, Indiens och Pakistans kärnvapenprov samt tribunalerna för Jugoslavien och Rwanda.

Vi stod konsekvent upp för folkrätten och opponerade oss när Irak bombades utan mandat från säkerhetsrådet. I Kosovofrågan drev vi på och fick som rådsordförande igenom en resolution med starka krav på Belgrad.

Med tanke på vår feministiska utrikespolitik fanns även möjligheter att verka för kvinnors rättigheter i konflikter.

Under vårt ordförandeskap fick vi säkerhetsrådet att uttala sig för rekrytering av kvinnliga poliser till olika fredsmissioner, något som till en början väckte kritik och förundran.

Sverige verkade också för öppenhet och transparens. Vi lät utomstående komma till tals genom att bjuda in till möten med enskilda organisationer och andra relevanta aktörer. Och vi spred information vad som hände i rådet till kolleger och utomstående.”

Nu håller vi tummarna för att Sverige ska få en plats i FNs säkerhetsrådEn sådan plats förpliktigar alltså. Den feministiska utrikespolitiken ska få genomslag också i den globala säkerhetspolitikens epicentrum. I Kvinna till Kvinna förväntar vi oss svenska initiativ i den andan och vi kommer att driva på regeringen för att kvinnors rättigheter och olika perspektiv lyfts i säkerhetsrådet, ja i alla sammanhang där fred och säkerhetsfrågor tas upp. Att kvinnor av alla slag måste sitta med vid fredsförhandlingsborden, vara med i fredsprocesser och återuppbyggnad av sina sargade länder efter väpnade konflikter.

Publicerat i EU, FN, Irak, Jämställdhet, Kvinnors deltagande i beslutsprocesser, Kvinnors rättigheter, Nationalism, sexuellt våld, Svensk politik, Våld mot kvinnor | Märkt , | Lämna en kommentar

Mäns våld mot kvinnor ett gigantiskt globalt problem

IMG_4684

Foto: Alexandra Pascalidou

Georgien, Tbilisi juni 2016: Hon väntar på oss i den sunkiga och ganska mörka lägenheten på en säker adress i en av huvudstaden Tbilisis förorter. Den 16-åriga flickan har precis avslutat sina skolexamina och är på väg till sjukhuset där hennes sju månaders dotter finns. Den lilla dottern, som heter Anastasia, har allvarlig influensa, och är där med sin mormor. Den nedgångna lägenheten där vi möts är ett av organisationens Anti Violence Network of Georgia (AVNG) skyddade boenden för hotade och misshandlade kvinnor.  Den unga modern och hennes dotter och mormodern är alla hotade till livet av sin familj och sina släktingar. Den unga kvinnan och hennes barn, för att hon blev gravid utanför äktenskapet, och mormodern för att hon stödjer sin dotter och tar hand om sitt barnbarn när dottern går i skolan. En inte alltför ovanlig historia här i Georgien, som fortfarande präglas av starka patriarkala och konservativa familjenormer.

IMG_4687Samtidigt har mäns våld mot kvinnor uppmärksammats de senaste åren på grund av en rad kvinnomord. Det mest spektakulära var mordet på en ung universitetslärare som skedde för öppen ridå på själva universitetet. Hon blev utdragen av sin ex-man mitt under en föreläsning och ihjälskjuten på universitets trappa. Enligt AVNG har antalet anmälningar ökat mycket därför att, efter mycket mediauppmärksamhet, polisen nu tar anmälningarna på större allvar. Men fortfarande finns en utbredd uppfattning att det som händer inom hemmets väggar ska stanna där. Mordet på universitetet fick upp samhällets ögon för den stora omfattningen av våldet mot kvinnorna. AVNG blir ofta tillfrågade som experter på mäns våld mot kvinnor, och nya och bättre lagar är på plats som underlättar att förövarna ställs till svars. Problemet är att det fattas kunskap och i vissa fall vilja att fullt ut genomföra lagarna.

AVNG är också tydliga med att våldet mot kvinnor inte är beroende av socialgrupp eller utbildningsnivå. Det finns i alla socialgrupper och alla utbildningsnivåer i samhället. Det har heller inget att göra med religion eller etnicitet. Istället handlar det om patriarkala normer och samhällelig konservatism – i botten ligger uppfattningar om kvinnors underordning och mäns självklara makt över familjen. Rachida Manjoo, FN:s särskilda rapportör om våld mot kvinnor menar att grundproblemet är att kvinnor i stora delar av världen betraktas som mäns egendom.

Mäns våld mot kvinnor är i själva verket en global säkerhetsfråga av enorma dimensioner, ett hot som följer kvinnor genom hela livscykeln, redan som foster, genom barndom, ungdom och in i vuxenlivet och begränsar kvinnors liv i alla dess facetter. Var tredje kvinna i EU har någon gång utsatts för våld eller sexuellt övergrepp, enligt en stor rapport från EU som publicerades 2014.

Enligt forskning fattas över 100 miljoner kvinnor på grund av könsselektiva aborter, undernäring och mord på flickebarn. Miljontals kvinnor och flickor genomgår könsstympning, säljs och köps som sexslavar, är utsatta för diskriminering i samhället och i lagens namn, tusentals och åter tusentals dödas, misshandlas och tvingas begå självmord i hederns namn. Kvinnor bränns, torteras och dödas av sina makar och släktingar… I våldets epicentrum finns kvinnors kroppar och sexualitet, kvinnokroppen måste erövras och kontrolleras och är alltjämt en symbol för status och manlighet.

Vi lever i en våldsam värld där också män är utsatta för mycket våld, skillnaden är att kvinnor även utsätts för våld i sina egna hem och av sina familjer, i omständigheter där de borde kunna känna sig säkra. På senare tid upplever jag att kunskapen om just denna skillnad när det gäller våldet mot kvinnor, verkar ha glömts bort eller sjunkit undan. Därför känns det viktigt att påminna om den och att detta våld- som pågår dag ut och dag in – detta ”vardagsvåld” är så omfattande, så gigantiskt faktiskt, att det omfattar kvinnor i hela världen och måste bli en del av den säkerhetspolitiska diskursen.

 

Publicerat i FN, Jämställdhet, kvinnorättsförsvarare, Kvinnors rättigheter, sexuellt våld, Våld mot kvinnor | Märkt , , | Lämna en kommentar

Stöd världens utsatta mödrar på Mors Dag!

Tårta

Det finns meningsfulla alternativ till tårtan på Mors Dag

Det är en morgon i maj 2015 i den västsudanesiska provinsen Darfur. En ung kvinna gör sig redo för sitt bröllop tillsammans med sin syster. Alla släktingar och vänner väntar på att de ska bli klara och strax ger sig hela sällskapet av från byn mot ceremonin och festen som ska äga rum en bit bort.

Men det blir inget bröllop den här dagen. Halvvägs blir bröllopsföljet stoppat av en grupp sudanesiska armésoldater som våldtar den blivande bruden och hennes syster. De andra tvingas att se på.

Detta står att läsa i FN:s säkerhetsråds kommande rapport om sexuellt våld i konflikt som behandlas i säkerhetsrådet i juni. Hur det gick sedan för den här kvinnan, om bröllopet någonsin blev av och om hon fick en chans att bilda familj vet vi inte. FN-rapporten är full av nedslående vittnesmål från världens konfliktländer om övergrepp mot enskilda, mot skolflickor, berättelser om gruppvåldtäkter eller massvåldtäkter.

Det är ofta så här det ser ut. Ett lands egen armé, polis eller rebellgrupper, gör sig skyldiga till sexuella övergrepp under konflikter. De som ska erbjuda skydd terroriserar sitt eget lands kvinnor och flickor. Det förekommer även bland FN:s fredsbevarande trupper. Det är oerhört problematiskt när de som ska värna en utsatt civilbefolkning mot övergrepp själva gör sig skyldiga till sexuellt våld och utnyttjande av minderåriga.

Utöver fysiska och psykologiska skador är en konsekvens av våldtäkterna oönskade graviditeter. Hur många av världens kvinnor som blir mödrar under ett år till följd av en våldtäkt står inte att läsa någonstans.  I länder där kvinnor inte har tillgång till säkra och lagliga aborter kommer därför många barn till världen under omständigheter som ingen, varken en nybliven mamma eller ett nyfött barn, ska behöva uppleva. De här blivande mammorna behöver bearbeta sina traumatiska upplevelser av det sexuella våldet. De behöver också förbereda sig för att bli föräldrar och de behöver hantera de fysiska och psykologiska utmaningar det innebär att vara gravid, föda barn och vara nyförlöst. Kort sagt, de behöver allt stöd de kan få.

På söndag är det Mors Dag här i Sverige. Att vänta ett barn och bli förälder förknippar vi ofta med något positivt, en fantastisk upplevelse. De flesta svenska kvinnor har stora möjligheter att välja när de ska bli mödrar. Det kan vara svårt att föreställa sig att inte ha rätten till sin kropp och när den ska bära ett barn. Och när du bär ett barn, kanske inte ha någon möjlighet till medicinsk vård och tillsyn under graviditeten och inte veta om du och ditt barn kommer att överleva en förlossning.

Jag hoppas att vi aldrig blir så avtrubbade av alla rapporter om våld och övergrepp att vi slutar bry oss.  Det finns så mycket vi kan göra tillsammans för att stödja och stärka de här mödrarna i deras svåra situation, och bidra till att deras barn får den trygga start i livet som alla barn har rätt till. Vi kan faktiskt hjälpa dem redan nu.

Du som tänkt gratta en mamma med en gåva på Mors Dag. Ge bort vårt fina gåvokort eller skicka ett sms på Mors Dag och skänk 50 kronor för kvinnors rättigheter. Läs mer om hur du gör här på vår hemsida.

Och jag passar på att hylla alla fantastiska mödrar i hela världen. Utan er finns vi inte!

 

 

 

Publicerat i FN, Jämställdhet, Kvinnors rättigheter, Sexuella rättigheter, Våld mot kvinnor | Märkt | Lämna en kommentar

Banker, skärp er och ta ert samhälleliga ansvar!

NordeaVissa banker har mer att fundera över än andra.

Vi är bara i början av Panama-skandalen. Det verkar utveckla sig till något mycket otrevligt och på sikt kanske även destabiliserande för medborgares uppfattning om samhälleliga institutioner i stort.

En annan aspekt av bankernas agerande som det sällan talas om är att de bidrar till att öka svårigheterna för civilsamhällets organisationer att verka i konfliktländer.

Som ett resultat av kriget mot terrorismen ser jag och mina kollegor i andra organisationer hur motvilliga myndigheter till exempel vägrar utfärda olika tillstånd, hur företrädare för organisationer trakasseras och hotas och anklagas för att vara främmande agenter eller liknande. Förra året i Ryssland förbjöds människorättsorganisationer rakt av för att de ”påstås strida mot rysk författning”. Vissa av våra partnerorganisationer får ta till knep som annars bara finns i spionthrillers, som att hälla ut smulor på golvet för att se om säkerhetstjänsten har varit på besök, eller flytta sin bokföring mellan olika lägenheter för att den inte ska beslagtas. Myndigheterna kan när som helst komma på ovälkommet besök och vända upp och ned på kontoret.

Vi ser alltså ett krympande utrymme för civilsamhällets organisationer världen över. De blir mer och mer kringskurna i sitt arbete. Men vad du inte tänker på är att detta ”krympande utrymme” också kan pågå på ett helt vanligt bankkontor nära dig. Följande fick jag höra av min kollega Isabelle Geuskens på Women´s Peacemakers Programme (WPP) i Nederländerna.

Organisationen WPP försökte under våren 2015 öppna ytterligare ett bankkonto hos en holländsk bank de använt länge. De fick nej med hänvisning till att de bara kanske skulle jobba med organisationer i Syrien. Detta var alltså ingenting som WPP ens hade tagit beslut om att de skulle göra. Blotta misstanken om att detta ”kanske jobba med Syrien” i förlängningen – även om det var så gott som otroligt – skulle kunna tänkas finansiera terrorism gjorde att det blev avslag. Banken var orubblig.

När sådana här historier berättas dyker nästan alltid fyra bokstäver upp; FATF. Nästan ingen vet vad FATF, Financial Action Task Force är, men kort kan det beskrivas som ett internationellt samarbetsorgan som både Sverige och EU är med i. Detta anonyma forum med mycket makt bildades 1989 och har till syfte att motverka pengatvätt och finansiering av terrorism. Utan att fastna i detaljer så har FATF utarbetat en viktig global standard som heter Recommendation 8. “Nonprofits are particularly vulnerable to be abused by terrorists” har FATF slagit fast – ett antagande utan grund enligt Isabelle Geuskens på WPP.

FATF rejtar alltså med hjälp av Recommendation 8 länder som är i riskzonen för att bistånd går till terrorism. Tunisien och Egypten ligger i topp och Norge ligger i botten på den listan. Många länder använder idag själva Recommendation 8 som förevändning för att strypa civilsamhällets finansiering från utlandet. Allt för att undvika att misstänkliggöras av FATF. Många fattiga länder och länder i konfliktområden är angelägna om att ligga väl till i rankingen hos FATF, annars kan de drabbas av ekonomiska sanktioner.

De västerländska bankerna är också mer riskmedvetna idag, de vet att de kan hållas ansvariga ifall de medverkar till terrorfinansiering, då kan de förlora banklicensen. ”Better safe than sorry”.

Det råder en ganska stor enighet bland internationella givare, institutioner och stater att flera organisationer i det civila samhället bidrar positivt till samhällsutveckling, fred och framskridande i konfliktländer. Och att deras verksamhet måste säkerställas, dvs finansieringen måste vara stabil. Men det är nu tvärtom! Istället bidrar västerländska bankers ängslighet ännu mer till detta ”krympande utrymme” (på engelska Shrinking Space) genom att kraftigt begränsa möjligheten att finansiera kvinnoorganisationer, och aktivisterna själva blir ständigt utsatta för förhör av myndigheterna för att säkerställa att de inte finansierar terrorism.

I vissa länder påstår myndigheterna att man följer ”allmänintresset” när man väljer om t ex kvinnoorganisationer ska få verka eller inte. Det är också mycket vanligt med smutskastningskampanjer i olika statliga medier, riktigt fula förtalskampanjer – ofta med sexuella anspelningar – som har till syfte att ta ifrån kvinnorättsförsvararna ”heder och anständighet” och därmed göra dem mindre trovärdiga.

I vissa länder måste bankerna rapportera till myndigheterna när det kommer in stora belopp på MR-organisationers konton. Bankerna kan då också få för sig att begränsa antalet uttag, sätta beloppsgränser för uttagen, osv osv. Allt detta försvårar ytterligare arbetet för organisationer i konfliktländer som redan jobbar i motvind. Några av Kvinna till Kvinnas partnerorganisationer har varit med om att komma till banken för att upptäcka att deras banktillgångar frysts och att banken har rapporterat till säkerhetstjänsten vilka som är givare till verksamheten.

Detta måste upphöra och bankerna måste ta sitt ansvar.  Regeringar och internationella institutioner – aktörer med muskler – MÅSTE ta sig tid att förklara för bankerna hur illa detta drabbar civilsamhällets organisationer och i förlängningen motverkar sina syften på ett helt uppenbart sätt. Det handlar nog en del om okunskap. Också vi i civilsamhället som är givare och partners måste vara med och påverka och säga ifrån på ett internationellt plan. Vi måste bedriva mycket research för att klargöra exakt hur det fungerar i olika länder.

Nu har civilsamhällets organisationer i alla fall gått samman och bildat the non profit platform on the FATF. I slutet på juni 2015 lyckades de få FATF att gå med på att hålla en årlig dialog med företrädare för civilsamhällets organisationer så att alla gemensamt kan bekämpa finansiering av korruption och terrorism, och i förlängningen vända dagens katastrofala utveckling. Organisationer kan vara rädda för att bli stämplade om de är frågvisa, men för att kunna motverka denna trend måste alla förstå hur systemen fungerar. Tystnad, rädsla och anpassning är inget alternativ.

Publicerat i Bistånd, Svensk politik | Märkt , , , , | Lämna en kommentar

FN:s nästa generalsekreterare bör vara kvinna

Bloggbild 1Inne i FN-husets vackra foajé hänger ett antal tavlor på rad, det är porträtten av de personer som hittills lett FN. Under 2016 ska FNs medlemsstater enas om en ny generalsekreterare som tar över 2017 efter Ban Ki-Moon. Det blir den nionde i ordningen. Alla åtta hittills har varit män. Det borde alltså vara mer än hög tid för en kvinna på posten.

Ban Ki-moon själv har uttalat sitt stöd för att nästa generalsekreterare ska bli en kvinna. Det tycker också 56 av FN:s medlemsstater som gått samman och bildat ”Group of Friends in favor of a Woman candidate for Secretary General of the United Nations”. Sverige är förstås med och driver detta tillsammans med stater som Pakistan och Jemen, men förvånande nog inte till exempel Danmark.

Att välja en kvinna skulle – förutom andra fördelar – få ett enormt symbolvärde och öppna för kvinnor på andra toppjobb inom FN och i internationella sammanhang. För första gången i FN:s historia verkar rekryteringen av generalsekreterare också bli en öppen process och tre kvinnliga kandidater har redan presenterats av ”Group of Friends…”. Det är Vesna Pusic, Kroatien, Irina Bokova, Bulgarien och Natalia Gherman från Moldavien.

Fler argument som framförs för en kvinnlig generalsekreterare är att kvinnligt ledarskap är bättre på att ge andra talanger utrymme, att kvinnor är bättre på att lyssna och söka samförstånd och driva inkluderande processer, och sist men inte minst att kvinnor lite luddigt uttryckt har ett större ”hjärta” vilket torde betyda mer empati och mindre hänsynslöshet.

Allt detta låter utmärkt, men jag förstår inte varför en kvinnlig generalsekreterare måste motiveras med speciella ”kvinnliga” egenskaper. Ställ samma krav på en kvinna som på en man, varken mer eller mindre. Och framför allt, ställ inte högre krav på en kvinna, det fanns sådana tendenser i den diskussion bland FN-ambassadörerna som jag deltog i här i New York.

FN:s nya ledare kommer att väljas i en tid av svåra konflikter, med stora grupper människor på flykt, ökade kränkningar av mänskliga rättigheter och våldsam extremism. Och här kommer de mumlande motargumenten.  Hur ska en kvinna kunna hantera de ”hårda” säkerhetsfrågorna? Det är ju ett helt irrelevant argument i en tid när alla, inklusive på FN nivå, inser att säkerhetspolitik idag inte bara handlar om militär säkerhet utan har en mycket vidare betydelse. Inte minst de globala flyktingströmmarna på grund av krig och konflikter eller klimatpåverkan är ju ett tydligt tecken på behovet av ett bredare perspektiv på vad säkerhet egentligen är.

Sedan nästa mummel i skägget. Som ser ut som ett stöd för en kvinnlig generalsekreterare men som istället riskerar att bli ett hinder, nämligen en kvinnlig generalsekreterare måste vara helt outstanding, hon ska ena alla medlemsstater, hon ska visa ledarskap i en svår tid när världen står inför stora utmaningar, hon ska helt enkelt vara SÅ mycket bättre än sina manliga motsvarigheter för att komma ifråga. Detta är ett problematiskt argument… varför räcker det inte med samma kvalifikationer som gäller för de män som kandiderar? De flesta av de åtta förutvarande männen på posten har väl knappast fått jobbet på grund av sin enastående kompetens….

 

 

 

 

Publicerat i CSW, FN, Jämställdhet, Kvinnors deltagande i beslutsprocesser, Kvinnors rättigheter, Uncategorized | Märkt , , , | 1 kommentar

Kvinnorna måste med i de syriska fredssamtalen!

dove-w-branch

Jag är just nu i Genève för att bevaka de förberedande fredssamtalen om Syrien. För tredje gången påbörjas nu ett försök till en fredsprocess i Syrien. Två gånger tidigare har fredssamtalen brutit samman. Att redogöra för alla turer, veton, förmöten och utspel kring fredsförsöken skulle resultera i en mindre avhandling. Den syriska oppositionen har precis beslutat sig för att komma hit till Geneve.  Den syriska regimen är redan på plats.

Jag och mina kollegor är här för att stödja kraven från syriska kvinnorättsförsvarare om att de måste ha en röst i fredssamtalen, de representerar 51% av den syriska befolkningen!

Kvinnorättsgrupper i Syrien arbetar dagligen under mycket svåra förhållanden för att hitta fredslösningar och minska verkningarna av våldet. Kvinnorättsaktivister driver till exempel lokala kampanjer för att minska spridningen av handeldvapen och agerar för att motverka rekrytering av barnsoldater till Islamska Staten. De deltar också i direkt medling mellan stridande grupper, som vi visade i vår rapport i höstas.

Detta trots att fredsbyggande arbete i sig kan medföra livsfara för kvinnorna eftersom det ses som ett svek mot de som dödats, fängslats och deporterats till följd av kriget.

Det kan inte bara vara de beväpnade grupperna (mestadels män) som tar plats i de förberedande samtalen. Kvinnor måste vara representerade i förhandlingsdelegationerna, men även i FN:s sändebuds, Staffan de Mistura team, bland FNs medlemsstaternas representanter OCH det ska finnas plattformar där det civila samhällets röster kan höras och få inflytande.

Vad vi nu har förstått är att de Mistura tänker samla en ”advisory board”(rådgivande kommitté) av kvinnor från det syriska civila samhället. Det är resultatet av ett ihärdigt påverkansarbete som de syriska kvinnorna bedrivit i flera år tillsammans med Kvinna till Kvinna, WILPF och andra internationella civilsamhälles organisationer.

Det är centralt att perspektiven från det civila samhället finns representerade på olika sätt vid förhandlingsborden, att de underlag som skrivs har ett genusperspektiv, att alla beslut om innehåll och process som tas har mäns och kvinnors olika utgångspunkter och villkor för ögonen.

Så det är oerhört viktigt att sätta press på parterna och de olika medlemsstater som stödjer dem, att inkludera kvinnor och ett genusperspektiv i förhandlingsdelegationerna. Detta är den verkliga utmaningen!

Gång på gång lovar FN:s sändebud för Syrien, både de två tidigare och nuvarande Staffan de Mistura, att kvinnor ska inkluderas i fredsförhandlingarna. Flera av FN:s medlemsstater har understrukit vikten av detta – men varje gång det har blivit skarpt läge så har det visat sig vara en läpparnas bekännelse.

Därför är det betydelsefullt att Sverige och utrikesminister Wallström så tydligt tagit ställning i frågorna om kvinnors representation. Som FNs generalsekreterares särskilda representant krävde hon kvotering vid fredsförhandlingar. Detta är helt rätt strategi visar forskningen.  Och det är en fråga som FN måste driva, som medlemsstaterna måste driva.

Vi vill att Sverige driver frågan om kvotering av kvinnor vid fredsförhandlingar och mer specifikt, de syriska fredssamtalen!

Historiskt sett har en fredsförhandling bara skötts av de stridande parterna med hjälp av medlare. Först efter andra världskriget har insikten växt fram om att en framtida fred rör fler än bara de som slåss.  Idag vet vi genom forskning och erfarenhet att för att fredsprocesser ska bli lyckosamma måste de vara inkluderande, dvs fler än de stridande parterna måste vara involverade. I detta sammanhang har kvinnors roll och fredsarbete  lyfts i FNs säkerhetsråd och vikten av kvinnors deltagande på alla nivåer i fredsbyggande, fredsprocesser och återuppbyggnadsprocesser har stadfästs i en räcka resolutioner med start år 2000 med den banbrytande resolutionen 1325.

Thania Pfaffenholz, fredsforskare i Genève visar i sina studier att det är poänglöst att bara inkludera kvinnor i en fredsprocess ”för sakens skull”. Det resulterar sällan i en rättvis fred som efterlevs. Kvinnor måste – precis som alla andra – vara goda representanter för sin grupp och gärna aktörer som har makt och respekt på något område.

Det finns mycket som talar för att det blir en mer bestående och inkluderande fred om kompetenta kvinnor är med vid borden. Pfaffenholz visar också att kvinnliga förhandlare ofta har en avgörande roll i att trycka på för att parterna ska underteckna ett avtal.

Det är inte heller alltid nödvändigt att sitta med vid det exklusiva runda bordet för att få inflytande i en fredsprocess. Vem minns inte kvinnorna i Liberia och deras strejk för att tvinga fram ett fredsavtal?

Vi på Kvinna till Kvinna lärde oss en sak av fredsförhandlingarna på Balkan. Det är inte bra att förhandla fram en ny konstitution som baseras på ett fredsfördrag. I Bosnien Hercegovina blev alla de etniska motsättningarna cementerade i konstitutionen och kvinnors rättigheter och behov prioriterades bort i den nya författningen. Denna kunskap för vi vidare till de kvinnor som nu är på plats i Genève.

Om du ska förhandla om fred där miljoner människors livsvillkor står på spel, då finns det tyvärr heller ingen beprövad manual att följa. Den som ska förhandla fackligt kan gå kurser i förhandlingsteknik och få en agenda att hålla sig till. Fredsprocesser kan däremot se ut nästan hur som helst, vara snabba överenskommelser om eldupphör till att ta flera år. Förmöten, olika grupper och förhandlare som skyndar emellan, ett enda förhandlingsbord med massor av deltagare, eller bara ett par höjdare, som när Churchill, Stalin och Roosevelt träffades i Jalta i andra världskrigets slutskede och pratade ihop sig om hur de skulle dela upp Europa.

Snart finns det förhoppningsvis andra historier att berätta. I fredsprocessen i Filippinerna som verkar bli framgångsrik, har två kvinnor spelat en central roll, bl a som chefsförhandlare. Och än är det inte för sent att på olika sätt inkludera kvinnor som representerar det syriska civilsamhället och det fredsbyggande arbetet som vi kartlagt i vår rapport i höstas. Låt oss hoppas att FN och FN:s medlemsländer står upp för Syriens kvinnor! Vi i Kvinna till Kvinna kommer inte att ge upp vårt stöd – det är långsiktigt och det är på riktigt.

Publicerat i FN, FN:s resolution 1325, Kvinnors deltagande i beslutsprocesser, Syrien | Märkt , , , , | Lämna en kommentar

Kvinnors kamp gav utdelning 2015

rien sans les femmesKampanjen Rien sans Les Femmes kämpar för att ändra vallagen i Kongo

Med bara några dagar kvar till nyår ser jag tillbaka på 2015. Det är lätt att då gripas av missmod. Det här året har varit och är en tung tid för världen med krig, konflikter och människor på flykt. Vi som arbetar för att stärka kvinnors rättigheter och möjligheter i den här världen ser ju att kvinnor fortfarande utestängs från fredsförhandlingar, att lagstiftning mot sexuellt våld inte efterlevs och att den växande nationalismen – här hemma, i Europa och globalt – bidrar till instabilitet, hatpropaganda och ökande spänningar mellan människor och vill dessutom pressa tillbaka kvinnorna till rollen som barnafödande hemmafruar.

Just därför tror jag att vi behöver stanna upp och ägna en stund åt att skärskåda några andra inte lika dystra trender, nämligen det som också blir bättre för kvinnor och kvinnors rättigheter. Och jag skriver inte ”trots allt”, eftersom många förbättringar visar en stadig kurva uppåt, år efter år. Utanför medierapporteringens huvudfåra får kvinnor allt bättre hälsa, mer utbildning och sakta men säkert ökat ekonomiskt oberoende. Det ger i alla fall mig kraft och ny entusiasm att kämpa vidare när jag vet att det är så.

Jag börjar i det stora perspektivet. I oktober kom FN:s årsrapport The Worlds Women 2015 som visar att livslängden globalt för kvinnor ökat till 72 år (för män 68 år). Det är mer än en fördubbling under det senaste seklet för båda könen. Mödradödligheten har sjunkit med 45 % mellan 1990 och 2013. Antalet barnäktenskap ligger fortfarande beklagligt högt, men minskade från 31 procent 1995 till 26 procent 2010.

Alla länder erbjuder idag barn någon form av grundskola och här krymper skillnaden mellan andelen pojkar och flickor som börjar i skolan. I två tredjedelar av världens länder gör flickor bättre ifrån sig i skolan än pojkarna!

Kvinnliga statsledare är tyvärr fortfarande mer undantag än regel, av världens knappt 200 nationer har just nu 19 kvinnliga statsöverhuvuden. 1995 var det bara tolv stycken – en klar ökning. 22 procent av världens parlamentsledamöter är kvinnor vilket är mer än en fördubbling sen 1997. Över 30 länder har passerat gränsen på mer än 30 procent kvinnor i politiska församlingar. Det går framåt även om det går alldeles för långsamt.

De senaste 40 åren har kvinnorörelsen globalt blivit allt starkare, mer vältalig och låter sig inte tystas. Begrepp som ”kvinnor, fred och säkerhet” och ”sexuell och reproduktiv hälsa” är numera välkända och används av alla makthavare. Sveriges uttalat feministiska utrikespolitik – unik i världen – är resultatet av åratal av enträget arbete från kvinnorörelsens sida gentemot den politiska sfären som gett detta resultat – en tydlig politisk viljeyttring.

Kvinna till Kvinna vet att vi alltid måste jobba på flera plan samtidigt för att komma framåt. Våra samarbetsorganisationer i konfliktländerna arbetar både på gräsrotsnivå och med att uppvakta sina politiker. Det lokala fredsarbetet som kvinnor utför är ofta otroligt effektivt och vi lyfter fram det i offentligheten, som i vår senaste rapport inifrån Syrien. Här finns vittnesbörd om hur kvinnor motverkar rekrytering av barnsoldater, får till lokala fredsavtal och arbetar för att minska antalet handeldvapen.

Vi och våra partners måste också sitta på högnivåmöten i FN och i EU för att försöka påverka beslut om kvinnors rättigheter där. Det kan synas långt ifrån kvinnors vardag i konfliktländerna, men resolutioner och lagstiftning behöver vara på plats. Efter det börjar ett dagligt slit för kvinnorättsförsvararna att se till att lagstiftningen efterlevs. Vi arbetar även ständigt med att få in fler kvinnor i fredsprocesserna med Syrien som ett högaktuellt exempel.

I det lokala perspektivet kan våra samarbetsorganisationer visa på många framgångar under 2015. I Kongo har kampanjen Rien Sans Les Femmes (inget utan kvinnorna) samlat flera hundra tusen namnunderskrifter för att få till en ändring av Kongos vallag som diskriminerar kvinnor.

Vår partner AFEM i Kongo har stöttat lokala kvinnliga ledare som i sin tur har förhandlat med rebellkommendanter och fått några av dem att lägga ner vapnen.

En historisk seger vill jag nog kalla det som skedde i våras i Jordanien, efter åratal av hårt arbete av kvinnorättsorganisationen Mizan och med stöd av Kvinna till Kvinna. För första gången någonsin fick en kvinna i Jordanien skadestånd efter att ha utsatts för våld i hemmet.

I Irak har en av våra partners utbildat inrikesministeriet i FN:s resolution om kvinnor, fred och säkerhet. I Libanon har en annan partner samarbetat med polisen för att den nya lagen om våld i hemmet, som antogs i landet 2014, bättre ska kunna efterlevas.

Flera av de kvinnor – och män – som nu driver fredsprocessen i Colombia framåt, har deltagit i det internationella träningsprogram (ITP) som Kvinna till Kvinna anordnar ihop med andra och som handlar om kvinnors roll för hållbar fred och säkerhet.

Här i Sverige pågår också gräsrotsaktiviteter. Volontärer i hela landet har tagit stort ansvar för att välkomna människor på flykt till vårt land, liksom volontärer gjort i hela Europa. Här kan vi verkligen tala om att vanliga människor har tagit sitt ansvar – något som det tyvärr inte år att säga om våra europeiska politiker (med visst undantag från Merkel). Kvinna till Kvinnas volontärer i Sverige har under året drivit en mötesgrupp i Botkyrka där nyanlända kvinnor har fått information om sina rättigheter vilket har varit positivt och bidragit till att många kvinnor har stärkts.

Vårt rollspel om fred och jämställdhet har under året spelats av mer än 500 skolelever i Sverige. ”Spelet lärde mig se min egen maktposition” säger en 19-årig manlig deltagare.

Ingen av ovanstående positiva nyheter pryder löpsedlarna. Men vårt arbete för att förbättra för världens kvinnor pågår ständigt, i det stora och i det lilla. Dag efter dag. Vecka efter vecka. Vi slutar aldrig.

Nu önskar jag er alla sköna och avkopplande helger. Vi på Kvinna till Kvinna tar också lite ledigt för att med nya krafter möta 2016!

Publicerat i Bistånd, EU, FN, Irak, Jämställdhet, Kongo, kvinnorättsförsvarare, Kvinnors deltagande i beslutsprocesser, Kvinnors rättigheter, Mellanöstern och Nordafrika, Nationalism, Sexuella rättigheter, sexuellt våld, Svensk politik, Syrien, Uncategorized, Våld mot kvinnor | Märkt , , , , , | Lämna en kommentar