Kvinnor, fred och säkerhet på tapeten i Almedalen

Jag är i Almedalen. Kan konstatera att det är fler seminarier än nånsin, mycket folk och mycket varmt.

På eftermiddagen var jag på ett seminarium om kvinnor, fred och säkerhet som arrangerades av alliansens kvinnoförbund = Q4. Huvudtalare var försvarsminister Sten Tolgfors och själv satt jag med i panelen. Det var intressant att lyssna på vad Tolgfors hade att säga. Han talade engagerat om att FNs resolution 1325, som handlar om att stärka och skydda kvinnor i krig och konflikt, ska genomsyra hela den svenska säkerhetspolitiken. Och att Sverige måste visa ledarskap för att föra fram frågorna internationellt och inom EU.

Jag håller med. Men jag blir fundersam. Varför i herrans namn nämnde inte försvarsministern detta när han tidigare under dagen höll sitt stora tal om svensk säkerhetspolitik? Alltså inget om ett genusperspektiv på freds- och säkerhetsfrågor, om kvinnors utsatthet i väpnade konflikter eller kvinnors deltagande i fredsförhandlingar och återuppbyggnad – grundpelarna i 1325. Om han menar allvar med det han sade på Q4s seminarium då måste han ju göra just det – ta upp frågor om kvinnors säkerhet när han talar om svensk säkerhetspolitik. Jag får inte riktigt ihop det.  Därför skickar jag med följande rekommendationer till regeringen:

Vi måste erkänna att kvinnor har förmåga att vara aktörer och arbeta för demokrati och återuppbyggnad och att deras erfarenhet och kunskap är nödvändig för att skapa en hållbar fred. Driv frågan om en speciell 1325-representant på EU nivå! En EUs utvidgade motsvarighet till FNs Margot Wallström.

Vi måste inkludera kvinnor i fredsarbetet, i förhandlingarna och i återuppbyggnaden av samhällen. Annars missar vi hälften av befolkningen och resultatet blir därefter. Därför börja med att KVOTERA in kvinnor som internationella fredsförhandlare och medlare.

Vi måste finansiera kvinnors organisationer för att stärka deras handlingsutrymme och deras makt i sina respektive samhällen. Bort från korta projektcykler på givarnas villkor och in med ett mer lyssnade perspektiv- vad vill och behöver kvinnogrupperna för att kunna göra sitt viktiga fredsarbete långsiktigt och på egna ben.

Annonser
Det här inlägget postades i FN:s resolution 1325, Svensk politik. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s