Kvinnor som etnisk grupp och en bitsk biståndsminister

Igår arrangerade Kvinna till Kvinna ett seminarium i Almedalen med den något provocerande titeln Om kvinnor vore en etnisk grupp – hur skulle då säkerhetspolitiken se ut? Tänk tanken!

De senaste 50 åren har fler flickor och kvinnor dött just för att de är flickor än soldater har dött under alla krig på 1900-talet. Nobelpristagaren Amartya Sen har summera antalet ”saknade kvinnor”, de som enbart på grund av kön aborterats eller dödats som spädbarn, och kommit fram till att världen saknar 107 miljoner kvinnor.

Om detta hade gällt en etnisk grupp, då hade kanske det internationella intresset för att stoppa våldet varit större. Poängen är förstås inte att kvinnor är en etnisk grupp utan att våldet mot kvinnor och flickor måste ses som ett säkerhetshot – det är helt enkelt en säkerhetsrisk att vara kvinna och det måste tas på allvar.

Och hur ska man då kunna göra världen till en säkrare plats för kvinnor? Sophia Ivarsson som är forskare vid Försvarshögskolan menade att den bästa garanten för kvinnors säkerhet är andra kvinnor. Kvinnoorganisationer fungerar som trygghet för kvinnor, fler kvinnor i ledande befattningar, i polis och militär, gör samhället tryggare för kvinnor.

I övrigt kan jag berätta att vår biståndsminister Gunilla Carlsson var på ett osedvanligt bitskt humör igår morse när hon diskuterade biståndspolitiken. Hon var på krigsstigen mot enskilda organisationer som hon ansåg representera särintressen. Hon drog sig inte för namnge vissa organisationer och personer som hon tyckte hade kritiserat henne på ett orättvist sätt. Samtidigt sa hon sig välkomna en ny undersökning från RFSU som visar att Sverige minskar sitt bistånd till att bekämpa mödradödlighet och sexuell hälsa, trots att biståndsministern har prioriterat detta område. Hon anser uppenbarligen att felet ligger hos Sida.

Gunilla Carlsson kritiserar alltså det civila samhället för att vara särintressen som använder statliga bidrag till att granska biståndet, samtidigt som hon i samma andetag efterlyser en debatt om biståndets innehåll och resultat.

Hur ska vi inom det civila samhället egentligen tolka de här motsägelsefulla budskapen?

Annonser
Det här inlägget postades i Kvinnors rättigheter, Svensk politik. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s