SVT:s serie ”Krig för Fred” får varningsklockor att ringa

I onsdags sändes första avsnittet av SVT:s nya serie ”Krig för fred” som skildrar svenska soldaters vardag i Afghanistan. Jag som tittare hör frustrerade unga män som talar om att det finns en oförståelse hemma om vad som faktiskt pågår och att statsmakten inte tar sitt ansvar när de skickar iväg folk till Afghanistan. ”Vi har ihjäl folk, det är ingen lek, detta är på riktigt” konstaterar en soldat. Speciellt en killes röst etsar sig fast hos mig när han förklarar sin strategi för att hantera situationer truppen ställs inför. Han säger att motståndarna inte är människor, det är lättare att tänka så än att se dem som familjefäder. För att klara uppgiften kan han inte ta in för mycket personliga känslor i sitt jobb. ”Jag tar inte livet av folk utan jag bekämpar motståndaren och löser min uppgift.”

 

Motståndarna är inte människor…. Jag ryser inombords samtidigt som jag kan förstå hans inställning. Det är på ett sätt en omöjlig situation han och hans kollegor ställs inför. Men vilka processer sätts igång när man successivt avhumaniserar en människa på grund av att han eller hon tillhör en viss grupp? När man till slut förtränger att det är människor man skjuter på med argumentet att man bara lyder order? Amnesty förklarar exempelvis att människor kan begå hemska övergrepp just på grund av viljan att lyda order och på grund av att man avhumaniserar den andra. Fienden är inte längre en människa med lika värde och rättigheter som jag och de mina har. Den inställningen gör plötsligt övergreppen möjliga.

Jag menar nu inte att soldaten i programmet begår övergrepp, men hans resonemang gör att varningsklockor ringer i mig. Hur påverkas dessa unga män och kvinnor av att delta i strider med allt vad det innebär av våld, förlust och stress? Hur påverkas i förlängningen ett samhälle som regelbundet skickar ut män och kvinnor i strid? Hur påverkas värderingar om livets okränkbarhet, alla människors lika värde, viktiga fundament i ett demokratiskt och tolerant samhälle?

Den folkpartiska riksdagsledamoten Allan Widman påpekade i sin veteranutredning till regeringen för några år sedan att var tionde soldat som kommit hem från internationell tjänst har psykiska besvär. Andelen riskerar att höjas när säkerhetsläget i Afghanistan förvärras. Historiskt har Sverige inte tagit hand om hemvändande soldater tillräckligt, psykologiska besvär har skjutits under mattan likt pinsamma tecken på svaghet.

SVT:s serie väcker massor av frågor och jag återkommer till seriens stora titelfråga: Kan krig bygga fred? En fråga som är ytterst aktuell i dessa dagar.

Annonser
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

17 kommentarer till SVT:s serie ”Krig för Fred” får varningsklockor att ringa

  1. Johan skriver:

    Intressant och bra skrivet. Jag tror att soldaterna åker ner med viljan att hjälpa (självklart även för äventyret), men blir indragna i en verklighet få av oss vill vara en del av. Då blir det helt enkelt en försvarsmekanism att prata om den andra sidan på detta sätt. Jag tror inte att han som uttalade sig är en dålig människa, men i situationen han lever under måste han tänka på ett visst sätt för att klara sig – mentalt.

    Vi måste ju hoppas att det soldaterna gör gör skillnad – att människor kan leva i mer fred och frihet. Men jag förstår inte att Sverige inte har en bättre samordning av bistånd och militära insatser – för visst borde militären gå in och säkra ett område för att sedan se till att biståndsinsatser kommer till den platsen. Annars är det onödigt som jag ser det bakom min skärm i trygga Sverige. I programmet pratade en afghan om att det blev farligt när de lämnade (!).

    Det viktiga är som du säger att ta hand om dem när de kommer hem och se till att de inte var där i onödan.

    • Lena Ag skriver:

      Jag tror också att en övervägande majoritet av soldaterna vill hjälpa och bidra till en positiv utveckling. Sedan, som du påpekar, hamnar de i en verklighet som de måste hitta ett sätt att förhålla sig till. Och jag vill understryka att jag inte skuldbelägger soldaten i fråga.

      Vad gäller samordning av militära insatser och bistånd är det en komplicerad fråga i mina ögon. Självklart måste samarbete ske mellan civila och militära insatser/missioner. Vår erfarenhet är dock att den militära agendan lätt tar överhand. Det är inte heller självklart att militär närvaro underlättar arbetet för biståndsorganisationer. Svenska Afghanistankommittén och Läkare utan gränser har vid flertal tillfällen lyft fram att det tvärtom kan bidra till ökade säkerhetshot då de riskerar att ses som en part i konflikten.

    • Ramzi Raji skriver:

      @Johan
      Jag håller med dig för fullt!
      ”Jag tror inte att han som uttalade sig är en dålig människa, men i situationen han lever under måste han tänka på ett visst sätt för att klara sig ”

      Det är just så man känner sig i en sådan situation, man vill ju klara sig och ta sig hem med alla delar man kom med. Och det är just sådana inställningar som får civilbefolkningen hemma i Sverige att reagera negativt på just en sådan inställning.

  2. Jan Viklund skriver:

    ”Välkommen till vår verklighet” kallas Försvarsmaktens värvningskampanj. Välkommen till vår Afghanska Verklighet, hälsar Afghan Youth Peace Volunteers till försvarsminister Sten Tolgfors:

    http://www.gandhitoday.org/blog/?p=708

    Hur stor kunskap har svenska soldater om den verkligheten?

  3. Mattias skriver:

    ”Pinsamt nog” kan jag känna igen mina egna tankar och åsikter från situationen de befinner sig i. Jag har själv varit i Utlandsstyrkan och har flera års bakgrund som officer. Det uppstår en cynisk jargong för att det helt enkelt inte går att ta till sig den tillfälliga vardag man befinner sig i som medborgare av ett fredfullt land där alla bekvämligheter är en självklarhet. På plats blir det kategoriseringar, en rå jargong etc. Däremot tycker jag inte att den jargongen ger en verklig negativ inverkan på det arbete som svenska soldater har att utföra. Det är mer ett sätt att distansiera sig och hålla sig ”frisk” i den sjuka miljön man befinner sig i.

    Men som jag inledde med ”pinsamt nog” så är det så jag reagerar när jag hör dem. Det låter inte bra. Men samtidigt erinrar jag mig själv tiden i Utlandsstyrkan. En väldigt bisarr upplevelse som är väldigt långt ifrån vår vardag.

    Det svåra är att se igenom vad som är vad. En överlevnadsjargong eller ett uttryck för den som Lena oroar sig för. Helt klart behöver Försvarsmakten ta hand om personalen ordentligt vid och efter hemkomst. Jag kom hem vid en extratidpunkt och ”lyckades” undgå systemet med återträff etc. Det ska inte kunna ske. Alla bör passera en riktig normalisering. Med yrkessoldater som numer är ute och kommer hem, inte för att splittras och återgå till sina liv, utan för att fortsätta livet som soldat tillsammans med de man precis tjänstgjort utomlands med. Här finns risken att jargongen befästs. Det finns inget naturligt avslut efter 6 månader. Det kan, om det tillåts, fortsätta och växa sig starkare då förbandet fortsätter tillsammans i väntan på nästa uppdrag utomlands.

    Militären är en naturlig och tacksam institution att anklaga, analysera och kritisera. Biståndsorganisationer är bara hjälpande och bra. Vilket borde granskas lika mycket om inte mer än militären. Militärerna är där under svensk lag och har många regler att följa. Vad behöver biståndsorganisationerna leva upp till? De är också på plats, köper människor, tävlar om vem som ger mest bidrag etc. Vem granskar dem? Vem tar hand om dem och anpassar dem till det normala när de kommer hem? Vem tar ansvar för trasig människor som varit ute och jobbat för en biståndsorganisation och inte kunnat krypa in i ett bepansrat fordon eller lita till sitt vapen och kollegor när det smäller runt omkring.

    Det kanske inte följde en röd tråd men det är spontana tankar kring vårt totala deltagande i konflikter ute i världen som blev hastigt nedtecknade.

  4. Mikael skriver:

    Att avdramatisera och distansiera sig under pågående uppgift är en försvarsmekanism människan besitter isyfte att inte tappa greppet och låta känslorna paralysera jaget. För en som inte varit i närheten av motsvarande låter naturligtvis kommentarerna överflödiga. Givetvis måste händelser och minnen kopplat till extrema situationer förr eller senare bearbetas annars kommer psykiska men sakta smyga sig på soldaten. De flesta lyckas med processen att gå vidare då människan har en extrem överlevnadsinstinkt att försöka gå vidare.
    Ett starkt exempel från historien som får en att riktigt undra var slutstriden om Berlin 1945. En del Berlinare, som till huvuddel bestod av kvinnor och barn,”skämtade” om ryssarnas massvåldtäkter(uppskattat till över 2 miljoner) och amerikanarnas flyräder. ”Hellre en ryss på magen än en amris i huvudet!” lät det i folkmun. En beteendeforskare kanske kan försöka ge sig på en analys.. Tveksam till om utfallet skulle bli positivt..

  5. Birk skriver:

    Lena, jag ville verkligen tacka dig för initiativet och läsningen. I skrivande stund ser jag igenom ”Krig för Fred” på svt play och håller stadigt fast vid min pacifistiska syn på Afhganistan-frågan. Jag är absorberad av Amnesty, Röda korset och möjligen The Venusproject. Samtliga av dessa påvisar andra alternativ för fred än krig. De påvisar dessutom andra alternativ för äventystnad än krig. Att folk tar värvning för äventyrets skull, tycker jag är groteskt och en indiktor på minimal empati.
    Vad beträffar serien, så avskyr jag dokumentärens titel. Det gäller framförallt den förträngda fråga som titeln stimulerar. Visst fan kan fred uppnås genom krig. Men rätt form av fred kan bara uppnås genom fullkomlig komunikation mellan ”motståndarna”. Avhumanisering är verkligen en vansinnig genväg. Tack Lena, för att du drog upp den sjuka aspekten med krigsföring.

    Att nyttja avhumanisering är att förneka de problem som amnesty, röda korset, våra utbildningssystem, ekonomer och fredsforskare bekämpar; Antihumanitära gärningar, sjukdomar, fattigdom, svält, ignorans och vidskepelse.

    Det var visst allt jag hade på hjärtat. Lycka till med bloggen, Lena

    • R skriver:

      Problemet är att ger man mat och mediciner till de behövande byarna kan man ge sig fan på att så fort röda korset åkt därifrån kommer insurgenterna och tar materielen från byarna. För att den humanitära hjälpen skall fungera behövs det ett visst mån av säkerhet, säkerhet som man tyvärr inte åstadkommer genom att säga ”sluta skjuta oss, vi vill inte”.

      Det som behövs är riktig utveckling, skolor sjukhus och framförallt jobb, jobb som leder till att familjen har råd att undanvara sina barn så att dessa kan gå till skolan, jobb som gör att familjen har råd att betala skatt som i sin tur leder till sjukhus och skolor.

      För att detta skall funka krävs säkerhet, säkerheten att veta att barnen är trygga i skolan, att det inte kommer ett tjugotal dönickar med kalashnikovs och straffar en för att man jobbar eller skickar sina barn till skolan. Denna säkerhet finns inte i Afghanistan, Afghanistan klarar inte själva av att upprätthålla denna säkerhet som man så tydligt ser dels i dokumentären och på plats, och röda korset skulle ju kunna ställa sig som en köttmur tills insurgenterna får slut på ammunition, men det är inte en praktisk lösning.

      Nå, tyvärr så kommer det inte att dyka upp några jobb, skolor eller sjukhus eftersom det inte satsades tillräckligt på den delen, militären kom dit och gjorde sitt fram tills folk hemma bestämde sig för att vi inte vill vara där längre, så nu lämnar vi landet vind för våg och kommer kanske till och med ha ställt till med mer än vi hjälpt eftersom vi inte fick göra färdigt. Tråkigt med tanke på vad soldaterna har offrat för att åstadkomma något här, tråkigare blir det när de kommer hem och möts av åsikten att deras insats inte var något värd från folk som på sin höjd suttit i en soffa och knappat in ett autogiro till någon biståndsorganisation.

      Tittar man på Balkan så ser man ett exempel på hur det blir när biståndsorganisationerna och militären verkar i samma område, tittar man i Afrika så ser man flera exempel på hur det blir när biståndsorganisationerna verkar i ett område där militära insatser hade behövts, tittar man i Afghanistan ser man hur det blir när militären verkar utan att hjälporganisationerna klarar att möta kraven.

      Nå, ifall någon skulle få för sig att läsa/se bara de delar av detta inlägget som passar deras förutfattade meningar kommer här ett förtydligande;
      Jag är inte på något sätt emot hjälporganisationer tvärtom, jag anser bara att de fungerar bäst när de är på plats samt när folk kan ta emot deras hjälp utan att riskera repressalier.

      Själv är jag soldat, många av mina kamrater har varit/är/är påväg tillbaka från Afghanistan, jag åker ner i vad som i militära världen kallas för FS24 men civilt mer känt som Afghanistan.

  6. Psykstud skriver:

    Detta är en psykologisk försvarsmekanism som alla människor tar till automatiskt i en NÖDSITUATION. Exemplet i tv-serien ovan är inte en systematisk dehumanisering som du försöker vrida det till, utan enskilda individers sätt att behålla förståndet i krigets fasor.

    ”inte människor” är ett sätt att hantera det otänkbara du tvingas göra i en strid. När du ställs i en situation där någon skjuter mot dig och dina vänner med det enda syftet att döda er så kommer du/ni att skjuta tillbaka. Att i det ögonblicket dehumanisera människan som försöker döda er är en psykologisk överlevnadsstrategi, inte som du försöker framställa det ett utstuderat sätt att dehumanisera en hel befolkning utan just den/de individer som försöker döda er i detta ögonblick. När du pratar med människor är de människor, alla som inte försöker döda dig är människor. Den som försöker döda dina vänner är fienden och bekämpas.

    Läs lite psykologi innan du försöker säga att alla som inte har växt upp precis lika skyddat som du är genomonda.

    • Birk skriver:

      @Psykstud Beklagar sent svar, men jag håller med dig. Avhumanisering är nödvändigt när det desperata uppstår. Dock förkastar jag möjligheten till desperata situationer, både för fiende och allierad. Genom att utnyttja alla medel för kontakt>kommunikation med ”motståndarna”(luftburna högtalare, högtalartorn på pansarvagnar etc), borde antalet eldstrider halveras då information om ens vapenöverlägsenhet och fredliga avsikter, kan nå till fienden.

      Jag är i vilket fall stolt över den svenska insatsen i Afghanistan. Den lokala majoriteten var civil och därmed tacksam. Motståndarnas ättlingar kommer växa upp i majoriteten, osv. Markus, mfl, har medfört en permanent förbättring där nere.

  7. Jens skriver:

    Detta är inget nytt att krig ger en negativ effekt på människor. Men krig är och har alltid varit en nödvändig faktor för världen att ta sig framåt. Tragiskt men sant.

  8. Markus skriver:

    Jag kan bara säga så här, på plats nere i insats området som skyttesoldat. Att ” Man kan inte bygga utan säkerhet” Och det stämmer. I dom byarna vi patrullerar i varierar säkerhetsläget men ochså mängden bistånd som har nått dom. Och man kan tydligt se vilka som har fått bistånd eller inte. Dels pga det uppenbart synliga som brunnar och vägar, skolor etc. Befolkningens inställning till oss. Men även afghanska polisen/ militären varierar också markant beroende på vilken by vi är i. Det varierar från skrattande vinkande barn och vuxna som hälsar och går att föra en dialog med. Till att det blir HELT öde och de få som inte hörde oss komma springer snabbt iväg utom synhåll. Och det beror till stor del på hur starkt inflytande ”motståndaren” har på invånarna i byn.. Detta inflytande sker ofta med hot om liv och repressalier om krav om ”skatter” logi och mat inte tillgodoses. Är detta en by ”Birk” skulle vilja bo i? Knappast. Dessutom kommer inga eller få bistånds projekt bli utförda pga just säkerhetsläget. Och de som blir gjorda sker i samråd eller på nåder av ”motståndaren” Är det en hållbar utveckling? Jag tror inget kommer att bli bättre av att vi hipp som happ skulle lämna landet åt sitt öde. Men samtidigt är det mycket viktigt att afghanerna själva tar ansvar för sin säkerhet iform av polis och militär. Och detta sker dagligen då vi försöker ha ett så gott samarbete med dessa som är möjligt, för att de i framtiden ska ta över helt. Dock är vägen dit lång och kantad av svårigheter som korruption mm. Samt att samverkan mellan biståndsinsatser och säkerhetsinsatser måste bli bättre. Men är alternativet bättre?!

    Att folk tar värvning för äventyret är inte ovanligt. Men är INTE en indikator på minimal empati. Är inte arbetet som utförs på plats det som spelar roll? Istället för att sätta in en hundring varje månad till exempelvis Röda korset medans man gottar sig i soffan. Så riskerar du ditt eget liv under extrema förhållanden och temperaturer kring +45, för att verkligen GÖRA NÅGOT med dina egna händer. Och underskatta inte alla uppoffringar jag och alla andra gör för att åka hit och GÖRA NÅGOT. Sen av vilka anledningar man gör det är underordnat utan det är arbetet vi gör som spelar någon roll. Och det är mycket sällan jag hört någon fälla nån nedvärderande kommentar om befolkningen här nere.

    Hade ”motståndaren” velat släppa vapen och komma till förhandlingsbordet så visst varför inte? Men nu är inte läget så. De har sina agendor och de tänker inte ge upp sin smuggling och annan kriminell verksamhet för vadå? Sist om siders handlar det om pengar. Som i vilken organiserad kriminalitet som helst runt om i världen. Och man ska ha klart för sig att det är inte vi som skjuter på folk. Utan vi blir påskjutna och agerar därefter för att rädda våra egna och våra kamraters liv och nedkämpar vi motståndaren. Ja då har ju vi gjort vårat jobb och det är en mindre som kan hota befolkningen i den byn.

    • Birk skriver:

      Sent svar, men jag ville bara tacka för ditt senaste inlägg. Mitt innehöll radikala ordval och utgick mycket från svart eller vitt. Jag ångrar att jag drog in empati i mitt klavertramp, för äventyrslystnad kan vara en allmänt hälsosam drivkraft för en soldat. Jag håller med dig.

      I en krigszon pågår givetvis en kapplöpning om störst vapenmakt. Därför måste även fredsbevarande styrkor vara beväpnade och FRAMFÖR ALLT skyddade. Men, det hade också vartit bra om ytterligare resurser för direktkommunuikation med motståndarna kunde sättas in i framtida fredsinsatser. Tänk dig en tank vars kanontorn är ersatt med en superstark högtalare, eller en minihelikopter med liknande utrustning som kan ta sig så pass nära de stridande motståndarna att ett livsavgörande medelande kan överlämnas.

      Jag är frustrerad över att det idag inte finns framställd teknik för livekommunikation och det tog jag ut på tråden sist. En sak är säker däremot: Jag är stolt över den svenska insatsen i Afghanistan.

    • Ramzi Raji skriver:

      @Markus
      Jävligt bra skrivet, det är jättelätt och sitta hemma och tycka att Insatsstyrkan gör meningslösa uppdrag för att komma en aning i närheten av fred.

      Stor respekt till våra Soldater nere i Afghanistan.

  9. Jan Viklund skriver:

    ”Människosläktet i dag påminner om en alkoholist som vet att han driver sig själv i fördärvet, men som alltid har mycket goda skäl att fortsätta dricka. Det är denna fatalistiska inställning till krig och konflikter som styr människorna. Man ser i grunden inte något alternativ till kompakt våld.”
    Thomas Merton (1915-1968)

  10. Jan Viklund skriver:

    Detta inlägg om SVT:s serie publicerades 15 april, för över tre månader sedan. Vad som plötsligt föranleder denna förnyade uppmärksamhet är värt att reflektera över.

    • Birk skriver:

      Skrivet den 22 januari, 2012:

      Historia är ett viktigt ämne! Men nu är jag också nöjd x)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s