Hur går den ekvationen ihop?

När jag landade i New York i går kväll möttes jag av rubriken ”Libya Revolt Sidelines Women, Who led it.”.  I NY Times -artikeln läser jag att oppositionens nationella råd har tillsatt fler personer för att bättre representera hela landet och har nu nära fördubblats. Problemet är att en grupp saknas.  Endast två av de cirka 40 platserna innehavs av kvinnor trots att kvinnor har spelat en avgörande roll under upproret mot Kaddafi. Att kvinnor exkluderas från den högsta beslutande nivån oroar kvinnorättsaktivister i landet.  Jag är sorgligt nog inte överraskad. Samma mönster har vi kunnat se i revolutioner och konflikter runt om i världen från södra Kaukasien, Balkan, till Afghanistan.

Nu kämpar kvinnoaktivister i Tunisien och Egypten för att inte bli bortmanövrerade i kommande val. Våra egyptiska samarbetsorganisationer är fortfarande optimistiska inför framtiden och  vägrar  tappa modet men samtidigt hör jag deras frustration och rädsla för att kvinnors rättigheter och status återigen ska bortprioriteras med motivationen att det är andra, viktigare saker, som måste avhandlas först. Jag är så innerligt trött på detta uttjatade argument, som envist dyker upp i förhandlingar världen över trots att vi befinner oss på 2000-talet.

Hur kan man som det nationella rådet i Libyen säga sig vilja få en bättre representation och förankring i landet och samtidigt utesluta halva befolkningen? Hur går den ekvationen ihop? På frågan varför inte fler kvinnor har tillfrågats har rådet svarat att män i konservativa delar av landet inte skulle låta kvinnor färdas själva till Benghazi. Svaret är talande och långt ifrån unikt. Det synliggör kvinnans underordnade ställning, att det är mannen som bestämmer och har ansvaret att beskydda kvinnan.

Vi vet dock att det inte är män som bäst beskyddar kvinnor. Inte heller i Libyen. Rapporter hävdar att Kaddafistyrkor delar ut viagra till sina soldater och att våldtäkterna ökar och används som krigsstrategi. Vår erfarenhet visar att det sexuella våldet bland väpnade grupper och arméer tenderar att spilla över i det civila samhället. Nu pekar också läkare i landet på att våldet mot kvinnor i nära relationer ökar.

Margot Wallström kritiserade FN:s säkerhetsråd för att inte skriva in sexuellt våld i resolutionen om Libyen, och poängterade att utan dessa skrivningar riskerar våldet mot kvinnorna att osynliggöras. Våldet mot kvinnorna gör kvinnors deltagande än viktigare. Utan kvinnors deltagande är risken överhängande att dessa frågor inte kommer på agendan. Jag undrar om Frankrike och USA och de andra som stöder det nationella rådet sätter press på att kvinnor ska delta. Om inte är det hög tid att göra det.

Molly Tarhuni en oberoende analytiker i Benghazi säger till NY Times att hon inte är orolig över det låga antalet kvinnor i det nationella rådet utan tror att kvinnor kommer att spela en central roll i framtiden. Jag hoppas att hon har rätt.

PS. Med andledning av min blogg om Håkan Juholts blinda fläck på jämställdhetsområdet läser jag med intresse socialdemokraternas program för Sveriges engagemang i Libyen. Det framhåller bland annat att ”kvinnornas erfarenheter och syn på hur samhället ska förändras kan utgöra den förändringskraft som behövs i Nordafrika”. Nu väntar vi med på spänning på Juholts nästa jämställdehtsutspel.

Annonser
Det här inlägget postades i Mellanöstern och Nordafrika, Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s