Är det fåfänga eller viljan att visa sig potent?

I går kom Sipri med sin årsrapport som återigen synliggör världens skyhöga militära utgifter och den skeva prioritering som många regeringar gör med motiveringen att öka säkerheten. Den totala kostnaden för världens militära utgifter var år 2010 ofattbara 1 630 miljarder US dollar vilket är en ökning med ca 50 procent sedan 2002. Om regeringar istället hade valt att från 2002 lägga en tiondel av denna summa på att uppnå millenniemålen om att halvera fattigdomen skulle de vara uppfyllda 2015. Tänk er, om fyra år skulle miljontals människor kliva ur den extrema fattigdomen och inte gå hungriga, alla barn skulle få gå i grundskolan, jämställdheten öka, barnadödligheten minska liksom mödradödligheten, spridningen av hiv/aids och andra sjukdomar stoppas för att nämna några av de mål FN:s medlemsländer kom överens om. Men den krassa verkligheten är en annan, arbetet med millenniemålen går alltför långsamt, samtidigt som den ekonomiska krisen kastade tillbaka 64 miljoner människor på fel sida om fattigdomsstrecket.

Parallellt utnyttjar växande ekonomier och annalkande regionala maktcentra som Kina, Brasilien, Indien, Ryssland, Sydafrika och Turkiet sin ekonomiska tillväxt till att stärka sina militära muskler. Förutom Turkiet har ländernas militära utgifter ökat snabbt, trots att det finns andra skriande behov som kan tyckas viktigare för att stärka människors trygghet i vardagen. Våld, fattigdom och diskriminering är exempelvis stora problem i dessa länder. Frågan jag ständigt återkommer till är varför militära utgifter så ofta och självklart prioriteras samtidigt som utgifter för att långsiktigt förebygga konflikter och instabilitet inte gör det. Vad står denna militära säkerhetssyn för? Man kan vända på slanten och fråga om inte militära rustningar skapar större osäkerhet, fler kärnvapen betyder ökad risk för felanvändning och att vapen hamnar i terroristers händer. Är det fåfänga, viljan att visa sig potent blandat med rädslan för att andra ska springa om en? Sipri pekar på olika faktorer som exempelvis regionala konflikter och status.

Sipri pekar också på att en ökad efterfrågan på naturresurser kan destabilisera internationella relationer. Att rika länders efterfrågan på värdefulla mineraler i underblåser våld och instabilitet i syd. Jag såg denna koppling med egna ögon när jag besökte Nordkivu i Demokratiska Republiken Kongo. Ingen har väl kunnat undgå rapporter om det fruktansvärda sexuella våld som pågår här och som är en del av krigsföringen. Det som många av oss säkert inte reflekterar över är att det finns en direkt koppling mellan kriget, våldtäkterna och oss. Coltan och andra metaller som finns i våra mobiltelefoner finansierar konflikten och därmed indirekt det sexuella våldet. Sipri efterlyser bättre åtgärder för att komma tillrätta med denna destruktiva sida av världshandeln. Förra året antog president Obama en lag som tvingar företag i USA att tydligt deklarera om det finns mineraler från Kongo eller grannländerna i deras produkter. En liknande lag borde vara en självklarhet i Sverige och inom EU.

Annonser
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s