De kan inte tänka sig att kliva tillbaka

Kvinnor kommer att vara ambassadörer. Kvinnor kommer att bli ministrar. Det sade ledaren för Libyens övergångsråd Mustafa Abduljalil under sitt första tal på Martyrtorget i Tripoli som han höll i veckan. Det är naturligtvis välkomna ord men i samma andetag underströk han att shariarätten ska utgöra grunden för lagstiftningen. Det väcker mina farhågor och den irakiska kvinnorättsaktivisten Hanaa Edwars ord ringer i mina öron. Under sitt Sverigebesök i samband med Kvinna till Kvinnas seminarium Terror, kön och makt – tio år efter ”9/11” påpekade hon just vikten av att kvinnors rättigheter garanteras i de nya konstitutioner som skrivs efter revolutionerna i Mellanöstern och Nordafrika.

Hanaa Edwar talar utifrån sin erfarenhet i Irak där förhandlingarna om den nya konstitutionen efter Saddam Husseins fall tog hänsyn till religiösa påtryckningar. Resultatet blev att människor kan välja religiösa lagar vid familjerättsärenden något som urholkar grunden för ett demokratiskt samhälle, nämligen alla medborgares likhet inför lagen. Det har fått stora konsekvenser för många kvinnors liv. Exempelvis har antalet barnäktenskap ökat, arbetet mot mäns våld mot kvinnor har försvårats och många äktenskap genomförs av religiösa män och registreras inte hos myndigheter vilket urholkar bland annat kvinnors arvsrätt och rättigheter vid en skilsmässa. Om man drar det till sin spets kan kvinnor teoretiskt bli ministrar och fatta beslut om landets framtid samtidigt som de måste ha sina mäns, fäders eller bröders tillåtelse att skaffa pass och åka utomlands. Det är en absurd situation som naturligtvis får konsekvenser för kvinnors möjlighet att delta på lika villkor som män i samhället och politiken. Hanaa Edwar varnar också för att den typen av konstitution förstärker skiljelinjer mellan grupper. Ett tecken på detta är att antalet blandäktenskap mellan exempelvis kristna och muslimer har minskat drastiskt och de som lever i blandade äktenskap utsätts för trakasserier. Splittringen av landet har också förstärkts efter USA:s invasion 2003 genom att makten har fördelats efter religiös och etniskt tillhörighet snarare än politisk.

Kvinnor har spelat och spelar en stor roll under den arabiska våren, inte bara i Libyen. Men det garanterar inte att kvinnor får en framträdande roll i samhället efter revolutionerna. I Egypten finns flera orosmoln. Exempelvis beslöt militärrådet i somras att slopa könskvoteringen inför det kommande valet. De har heller aldrig, som Abduljalil gjorde i sitt tal, erkänt kvinnors roll under revolutionen och i återuppbyggnadsarbetet. Och även om Abduljalil pratar om kvinnor är de hittills så gott som osynliga i det libyska ledarskapet, 44 av övergångsrådets 45 platser upptas av män.  Därför är det extremt viktigt att Sverige och EU i sina diplomatiska och politiska kontakter sätter press på de nya ledarna i regionen att respektera kvinnors rättigheter. De får inte förhandlas bort eller skjutas på framtiden.

Jag har läst intervjuer med kvinnor från regionen, nu senast i NY Times där libyska kvinnor vittnar om den kraft de fått under revolutionen, om den nyvunna plats de säger sig ha i samhället och att de inte kan tänka sig att kliva tillbaka.  Om vi i Sverige och EU menar allvar med att vilja främja demokrati och säkerhet i regionen får vi inte svika dessa kvinnor nu.

Annonser
Det här inlägget postades i EU, Mellanöstern och Nordafrika. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s