Vad gör man när regimen vägrar lyssna utan fortsätter skjuta?

I stunden tycks det inte finnas någon gräns för det våld den syriska regimen är beredd att ta till för att hålla sig kvar vid makten. Tecken på att spänningarna eskalerar är bland annat attacken mot regeringspartiets kontor i Iblid och mot en av underrättelsetjänsternas byggnader norr om Damaskus förra veckan. Samtidigt höjs tonläget mellan Syrien och Arabförbundet och efter helgens meningsutbyte är det mycket osäkert vad som kommer att hända med förbundets senaste förslag om internationella observatörer.

I över åtta månader har demonstranter fredligt krävt reformer. Men det konstanta våldet, arresteringarna, tortyren och dödandet gör att allt fler ifrågasätter om fredliga demonstrationer är vägen framåt. Mycket tyder på att ett väpnat motstånd mobiliseras.

Även om jag självklart inte kan leva mig in i situationen förstår jag frustrationen. Hur länge kan man bemöta ammunition med plakat och ord? Vad gör man när regimen vägrar lyssna utan fortsätter det besinningslösa våldet och stänger alla dörrar till förhandlingar? Är det inte dags för en internationell militär intervention för att skydda civila?

Nej, det vore förödande menar många syrier och pekar på Irak och på Libyen. Utvecklingen i dessa länder avskräcker. Demonstranterna i Syrien enades till en början kring tre nej: nej till våld, nej till internationell militär intervention och nej till inbördeskrig. Dessa tre nej nu börjar försvinna från gatorna. Det är ett farligt tecken som får mig att tänka på det mardrömsscenario flera befarar, nämligen ett regelrätt inbördeskrig. Det kan öppna Pandoras ask. Grupper kan komma att ställas mot varandra och det kommer inte finnas något slut, säger en av aktivisterna som jag har varit i kontakt med.

Det internationella samfundets tystnad om rebellgruppernas övergrepp i Libyen och tystnaden efter Abdel Jalils uttalande om månggifte och sharia har inte ökat västvärldens förtroende hos kvinnoaktivister. Skulle kvinnors frihetskamp leda till rätten till mångifte? Eftersmaken av omvärldens dubbelmoral går inte bort. Tystnaden är märklig. Är det så att världens ledare inte förstår att en demokratisk utveckling måste omfatta hela befolkningen – eller ser man kvinnors rättigheter som förhandlingsbara?

Vad kan vi i omvärlden göra då för att stödja demokratiaktivisterna? Kan vi göra något? Aktivister menar att Arabförbundets initiativ måste stödjas av andra regeringar. Det känns inte så hoppfullt med tanke på regimens agerande hittills. Men att ta till våld och vapen är kortsiktigt, historien visar att det i det långa loppet leder till mer dödande, förstörelse, fattigdom och hopplöshet

Flera i regionen uttrycker dock en optimism och säger att oavsett vad som händer kan inget bli som förr. De aktivister som jag har pratat med under den arabiska våren säger i stort sätt alla: oavsett vem som kommer till makten, så måste alla garanteras rätten att vara i opposition. Och det är väl själva kärnan i demokratin tänker jag. Vi behöver inte älska dem som sitter vid makten, bara vi har rätten att organisera oss och fritt uttrycka vår åsikt. Och det måste gälla såväl för kvinnor som för män.

Annonser
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s