Invigning av Kvinna till Kvinnas kontor i Irak

I går invigde vi vårt kontor i Erbil, i den kurdiska delen av Irak i närvaro av flera parlamentsledamöter både från det regionala styret och från Bagdad. Även representanter från några regionala ministerier var där liksom internationella organisationer och den svenska ambassaden och Sida.  Det känns mycket bra att Kvinna till Kvinna nu officiellt är på plats.

pink taxi iraq bagdad kvinna till kvinna

Vi kom till invigningen i en sk. ”Pink taxi”. Det är ett taxiföretag som bara har kvinnor som kunder och därför endast har kvinnliga chaufförer. Det är fortfarande mycket ovanligt här att kvinnor kör i ”yrkestrafik”. Däremot är det vanligare än tidigare att kvinnor kör bil privat.  Vår chaufför berättade att hon är ensam än så länge som taxichaufför i Erbil, men  företaget går bra och behöver därför rekrytera fler kvinnor. Bredvid henne satt därför dottern som är hennes första lärling. De andra taxichaufförerna har varit både misstänksamma och avvaktande, men hon låter sig inte avskräckas.
Vi fick tillfälle diskutera med representanter från några av våra partnerorganisationer om situationen i irakiska Kurdistan och i resten av Irak när det gäller demokratisering, mänskliga rättigheter med fokus på kvinnors rättigheter naturligtvis, och även säkerhetssituationen, som åter förvärrats.

De gav en dyster bild av läget. De små framsteg som kunde skönjas i den kurdiska delen för 1-2 år sedan  tex.  en förbättrad lagstiftning mot våld mot kvinnor,  har avstannat. Samhällsklimatet har hårdnat, demokratifrågor kommer i skymundan. Mycket handlar om att de styrande i regionen (nu en allians av de 2 dominerande  kurdiska nationalistpartierna KDP och PUK) inte vill stöta sig med konservativa imamer som nu tycks ha fått luft under vingarna genom en ökad aktivitet bland islamister i regionen. Dessa strömningar bärs fram av krav på ökad rättvisa och hård kritik mot korruptionen som brett ut sig som en farsot i samhället. Krav som är både rättmätiga och förståeliga och som bärs fram av tex. ungdomar utan jobb och framtidsutsikter och av islamister som formerat sig i 2 olika islamistiska partier.

Samtidigt berättade kvinnoaktivisterna att de samlat över 400 kvinnor i en demonstration utanför regionparlamentet där de protesterade mot hur en av imamerna uttryckt sig vid en fredagsbön om kvinnoorganisationerna.

–        Det har väl aldrig hänt förut att vi har fått ut så många kvinnor på gatorna för att protestera, säger Lanja från Warwin nöjt.

Så även om det politiska klimatet för kvinnor hårdnat så är kvinnorna fortfarande aktiva.  Men det sker inte utan ett högt personligt pris. De blir konstant utsatta för hot och utpressning , från  individer, från extrema religiösa grupper och från myndigheter,  som på olika sätt underlåter att ta ställning för dem eller skydda dem.

Bredvid mig på en middag med aktivister sitter Nadjat från Halabja. Hon driver ett projekt som handlar om kvinnors fysiska välbefinnande, och berättar entusiastiskt om hur hon lyckats övertala rädda kvinnor att det är ok att gympa med träningskläder istället för vanliga kläder och huvudduk. Ett steg för att frigöra dem från sina traditionella roller menar hon.  Genom träningen, som kvinnorna tillåts gå till av sina män eller familjer, så blir det även tid att tala med varandra om andra saker, tex hur kvinnorna har det hemma. Då kommer ibland historier om misshandel till ytan. Också andra ämnen avhandlas, och ju längre tiden går desto mer lär sig kvinnorna om sina rättigheter. De får även utbilda sig i olika färdigheter tex. datorkunskap eller språklektioner. Jag frågar henne om det ibland händer att kvinnorna kanske till slut har bättre färdigheter och kan mer än sina män.  Jodå så är det, säger hon. Men kan det inte bli problematiskt undrar jag. Hon nickar. Det händer, men de försöker alltid övertyga männen att det är något som hela familjen faktiskt kan dra nytta av. Oftast går det bra anser hon.

Om man sitter bredvid någon från Halabja! är det helt omöjligt att inte tala om de fruktansvärda händelserna 1988 när Saddam Hussein använde kemiska vapen mot den kurdiska civilbefolkningen och tiotusentals dog under fruktansvärda omständigheter.  Nadjat berättar att hennes lilla syster, då 9 år, ”med de underbara  gröna ögonen”, förlorade armar och ben i attacken mot staden och dog kort därpå. Människor i området lider fortfarande, drygt 20 år senare  av sviterna efter den kemiska attacken. Sår som inte läker, ögonskador, andningsvårigheter, psykiska trauman… På vägen hem till Sverige läser jag att det inte var första gången det kurdiska folket utsatts för dessa vapen.  På 1920-talet, under upproret mot britterna och på Churchills order, bombades kurdiska byar hänsynslöst med just kemiska vapen. Och dessa användes även i kriget mellan Iran och Irak på 1980-talet, med förödande konsekvenser för iranierna.

På hemvägen funderar jag på om  den arabiska våren håller på att bli en arabisk höst? Just nu ser det ganska mörkt ut – för kvinnorna och för den unga generationen, för demokratin och för freden.

Annonser
Det här inlägget postades i Kvinnors rättigheter, Mellanöstern och Nordafrika och har märkts med etiketterna , , , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s