Våldet påminner om folkmordet i Rwanda

Massakern i Bunyakiri, i Syd-Kivu i östra DR Kongo, för drygt en vecka sedan får mig en kort sekund att förlora tron på mänskligheten. Hur är detta sanslösa våld möjligt? Brutaliteten har lett till en våldspiral som tillåtits spränga alla gränser, och som trasar sönder inte bara människor utan också hela samhällsväven. Detta har fått pågå alldeles för länge. Kriget i Kongo 1998-2003 kallades Afrikas världskrig och skövlade miljoner människors liv. Freden kom dock aldrig till östra delarna av landet, utan här fortsätter väpnade grupper att sätta skräck bland civilbefolkningen och våldet präglar vardagen.

Vi får nu oroande signaler om hur våldet eskalerar i Kivuprovinserna. I Nord-Kivu har 100 000 människor tvingats fly sedan slutet av mars då grupper bröt sig ur den kongolesiska armén. En av grupperna leds av Bosco Ntganda som är eftersökt av ICC för krigsbrott och som finns med på FN:s generalsekreterares ”name and shame-lista” över personer som misstänks för att använda sexuellt våld i krig och konflitker. I en ny rapport avslöjar Human Rights Watch hur Rwanda förser Ntganda med vapen och rekryter. OCHA, FN:s humanitära organ, vädjar om bättre skydd av civila och stöd till nödställda familjer. Våra kontakter i Bukavu menar att försöket från kongolesiskt håll att skapa fred genom att integrera olika rebellgrupper i den kongolesiska armén snarare förvärrar konflikten. Andra väpnade grupper utnyttjar det säkerhetsvakuum som skapades när myteristerna lämnade sina posteringar inom den kongolesiska armén. FN:s människorättskommissionär Navi Pillay rapporterar om hur civila dödas, våldtas och hur byar bränns. Människor dödas med machetes, yxor, hammare och spjut. FN personal har attackerats. När Margot Wallström under sin sista dag som FN:s särskilda representant i frågor som rör sexuellt våld i konflikt besökte vårt kontor varnade hon också för att situationen i östra Kongo kan utvecklas till ett folkmord. Våldet som utövas påminner om folkmordet i Rwanda.

Samtidigt som detta pågår är det så tyst i omvärlden. Jag letar men hittar knappt något skrivet, varken i svensk eller i internationell press. Har omvärlden gett upp hoppet om Kongo? Tystnaden sår tvivel. Om ingen rapporterar om det – händer det verkligen?

Jag erkänner, konflikten i östra Kongo är komplicerad och svårgenomtränglig. Befolkningen har inte upplevt verklig fred på decennier och landet kallas cyniskt för ”the rape capital of the world”. Min första reaktion är också att vända bort blicken för hemskheterna. Vem mäktar med allt detta ändlösa våld? Men så tänker jag på de kongolesiska kvinnor som vi samarbetar med, hur de tvingas orka, varje dag. De har inget val. En av dem hälsar till oss:

 Vi är trötta på att oavbrutet vädja om ett slut på konflikten. Inget händer ju. Vi önskar att det finns en internationell solidaritet mellan kvinnor som säger NEJ, NEJ, NEJ till det sexuella och mänskliga våldet i Kongo!

Omvärlden har ett ansvar att inte glömma Kongo. Organisationer som vi samarbetar med i Kongo pekar på den enorma mängd vapen som strömmar in i regionen – var kommer dessa ifrån? Och så självklart nämner de också konfliktmineralerna. Dessa mineraler som borde ge rikedom och säkerhet till befolkningen men som genom historien varit dess förbannelse. Jakten på dessa triggar konflikten. Kaoset konflikten skapar tjänar profitörerna väl eftersom det kan komma åt mineralerna lätt och smidigt och olagligt. Och i slutändan hamnar dessa mineraler i våra mobiltelefoner och datorer världen över.

Annonser
Det här inlägget postades i FN, Kongo. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s