Var är mäns engagemang i kvinnors rättigheter?

För ett par veckor sen presenterade vi granskningen Femdefenders – näthat, gatuhat och världens modigaste kvinnor. Där slog vi fast att aktivister som arbetar mot rätten att slippa våld och sexuella övergrepp, för ökad jämställdhet, för hbtq-personers rättigheter och andra frågor som rör kvinnors mänskliga rättigheter är särskilt utsatta.

Vi kallar dessa aktivister femdefenders och de hotas, hatas och till och med dödas för sitt engagemang. Smutskastningskampanjer där angriparna ger sig på kvinnorättsaktivisternas sexualitet, bristande sexuella moral eller kvinnliga karaktär och dåliga moderskap är vanliga. Eller som Erik Helmerson konstaterar i Dagens Nyheter efter att han lyssnat på femdefenders från Albanien, Armenien, Filipinerna och Pakistan:

”Den där besattheten av horor går verkligen igen överallt, det tycks vara en synnerligen vanlig föreställning att en kvinna som kämpar för sin frihet är särskilt intresserad av att sälja sex.”

Helmerson funderar också på varför det är så få män som engagerar sig i kampen mot förtryck av kvinnor. Mikael Hermansson, ledarskribent på Borås tidning lägger fram en möjlig förklaring i en krönika i torsdags. Han menar att mäns bristande engagemang beror på att jämställdhetsarbetet har institutionaliserats, akademiserats och professionaliserats. Därmed är den vanliga mannen, som Hermansson beskriver som ”mannen på bussen” inte inbjuden i förändringsarbetet.

Jag möter ganska ofta män som inte känner sig inkluderade i jämställdhetsarbetet. Ibland kryper det fram att de känner sig osäkra. Vad skulle jag som hetero-medelklass-man kunna bidra med? typ. Osäkra på om kvinnor vill ha med dem i kampen. Rädda att bli beskyllda för att vara en del av förtrycket. Den här osäkerheten är värd att ta på allvar. Det vill jag verkligen poängtera.

Men hänger den samman med att jämställdhetsarbetet institutionaliserats, akademiserats och professionaliserats? Det tror inte jag.

Ibland skulle jag vilja säga till dessa män att den här osäkerheten bottnar i den sterotypa manssrollen. Engagemang i kvinnors rättigheter innebär att män behöver lyssna mer. En handling som inte alltid är synonymt med bilden av en ”lyckad man”.

På 60- och 70-talen när kvinnorörelsen drevs underifrån utan att genomsyra varken universitet eller samhällsinstitutioner – och jämställdhet verkligen inte var en fråga som särskilt många kunde arbeta med inom ramen för sin profession – lyste männen ännu mer än idag med sin frånvaro.

Foto: Kvinna till Kvinna/Alessandra Grassotti

ITP utbildning i genus och fredsarbete 2013. Ms Rose Marmonee Saulwas Ms Esther S. Davis Ms Vera Vannah Manly Mr Alieu Musa Bility Ms Musu Dorley London. Foto: Kvinna till Kvinna/Alessandra Grassotti

Kvinna till Kvinna är en av arrangörerna för en internationell utbildning (ITP) om genus och fredsarbete för myndighetspersoner och representanter för civilsamhället från världens alla hörn. Lite mindre än hälften av deltagarna brukar vara män. Men mäns bristande intresse och engagemang för kvinnors rättigheter ses generellt av deltagarna som ett stort hinder för förändring. Även i samhällen som inte har på långa vägar ett så institutionaliserat jämställdhetsarbete som Sverige är männen få.

Det är riktigt att jämställdhetsarbete ofta sker underifrån. I lokalsamhället och på gräsrotsnivå. Det är också den typen av organisering som Kvinna till Kvinna främst stödjer. Men det långsiktiga förändringsarbetet handlar om att kvinnor måste ges möjlighet att ta plats där verklig makt utövas.

Det stora problemet är inte att män utesluts från jämställdhetsarbetet och därför inte engagerar sig, utan att kvinnor utesluts där beslut fattas och lagar stiftas.

män kvinnor

Under en ITP kurs i Amman i november 2014 har deltagarna listat orsaker till varför kvinnors deltagande i politiken inte prioriteras av män respektive kvinnor. Foto: Kvinna till Kvinna/Christine Bender

Män kan, liksom kvinnor, engagera sig för jämställdhet varje dag. Det är ofta en av slutsatserna som personerna som genomgått vår ITP-utbildning drar.

Ett bra exempel är att lyfta frågan på jobbet och i sin egen profession. Som Henriksson och Helmerson gör i sin roll som ledarskribenter. Detta såklart även om vi inte alltid tycker likadant.


 

 

 

 

 

Annonser
Det här inlägget postades i Jämställdhet, Kvinnors deltagande i beslutsprocesser, Uncategorized. Bokmärk permalänken.

En kommentar till Var är mäns engagemang i kvinnors rättigheter?

  1. Jag är helt enig om att kvinnor ska in i rummet där beslut tas till en större grad. Men jag är samtidigt enig om att vi idag går miste om människors (mäns) engagemang för att åstadkomma detta då många män känner sig exkluderade. När jag läser din text så ser jag inte riktigt var de två krockar? Männen är ju inte i sig problemet utan de strukturer som gör att män tar beslut med män. För att män inte ska fortsätta göra det så måste ju också fler män säga ”nej, jag tänker inte ta detta beslut endast bland andra män”. Likaväl som kvinnor måste säga ”nej jag kommer inte följa detta då beslutet tagits endast av män”. Men fortfarande ser jag inte hur de två motsätter varandra. Om det sen handlar om institutionalisering, ja det låter jag vara osagt.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s