Backa aldrig på kvinnors rättigheter i Colombiafreden

colombia-pmI morgon den 2 oktober ska det colombianska folket rösta om fredsavtalet som slöts i måndags denna vecka. Ja-sidan leder i opinionsmätningarna.

Kriget i Syrien som aldrig verkar ta slut, högerextremism, jihadism, terrorism, Trump…  Allt detta påverkar många i negativ riktning. Vi lever i en tid ”då sanning och fakta blivit obsoleta storheter ” som Kristina Lindquist skriver i DN 23/9. Jag känner själv att det är lätt att bli svartsynt och pessimistisk. En god vän uppmanade mig på Facebook att inte torgföra ”alienation och uppgivenhet” som hon uttryckte det. Det är farligt och kan motverka sitt syfte, anser hon. Och hon har verkligen helt rätt!!

Det finns givetvis både möjligheter och hopp. Fredsavtalet som skrevs under i måndags i Colombia mellan regeringen och FARC-gerillan är historiskt. Det är en god nyhet! 52 års krig kan äntligen få sitt slut. Nästan en kvarts miljon människor har dött. 5 miljoner människor har blivit flyktingar i sitt eget land, den nästa högsta siffran i världen. Närmare 17% av befolkningen är krigsoffer.

När parterna till slut satte sig ner vid fredsförhandlingsbordet 2012 fanns inte en enda kvinna med. Efter hårt lobbyarbete inrättades en expertkommitté som stöttat båda parter i fredsförhandlingarna. Kvinnorättsförsvarare har åkt till Havanna på Kuba – där fredssamtalen hållits – och fört fram sina budskap och krav om att ta större hänsyn till kvinnors och mäns olika erfarenheter av konflikten.

Flera av de kvinnorna har också deltagit i ett Sidafinansierat ITP-program som bland annat Kvinna till Kvinna arrangerar. En av deltagarna, Vanessa Molina, som har haft insyn i fredsförhandlingarna skriver så här till oss;

”Jag önskar att ni hade varit med vid förhandlingarna för att verkligen förstå vad utbildningen har betytt och hur ni har påverkat processen genom att stödja kvinnors deltagande och säkerhet. Våra kvinnor har blivit stärkta och deras röster har blivit hörda.”

Nu ska som sagt det colombianska folket rösta om avtalet. Då används samtidigt just dessa framgångar för kvinnorna för att motarbeta att avtalet röstas igenom, vilket Colombia-kännaren Magnus Linton pekar på i DN i veckan. Och Sverige har, i enlighet med den förda feministiska utrikespolitiken, beslutat att stötta det fortsatta fredsarbetet. Insatserna ska ha ett tydligt genusperspektiv. ”Att den svenska regeringen nu försöker bidra till att så få som möjligt av framför allt landsbygdens unga kvinnor, de mest utsatta, ska bli livegna, våldtas eller behöva skrapa sönder sina underliv i egenhändiga abortförsök är utan tvekan hedervärt – men kan, bisarrt nog, bli ett led i systemvaktarnas bevisföring.”

Enligt Linton är kyrkan en stark motkraft eftersom genusperspektivet har fått så stort genomslag i avtalet. Det ser vi även globalt. Vatikanen, tillsammans med en ohelig allians av auktoritära stater som Ryssland och Egypten driver tillsammans med ortodoxa kyrkan, muslimska grupper och västbaserade abortmotståndare, den sk. familjeagendan. De protesterar t.ex. högt i FN mot alla försök att synliggöra hur de traditionella könsrollerna på olika sätt kan begränsa och förtrycka både kvinnor och män. De vill endast tala om kvinnor och mäns roller som av naturen/Gud givna. Den traditionella kärnfamiljen – mamma, pappa, barn – beskrivs som motmedlet mot fattigdom, sociala problem, och misär. Den behöver skydd anser dessa aktörer. “Familjeagendan” undergräver principen om att mänskliga rättigheter är förbehållna individen – och det är detta som är syftet. Det betyder de facto att kvinnors rättigheter underställs manliga familjemedlemmars, att barnets rättigheter underställs föräldrarnas, och att kärnfamiljen är det som gäller. Inga andra familjetyper accepteras. Det handlar rätt och slätt om en omtolkning av staters skyldigheter när det gäller de mänskliga rättigheterna och de befintliga ramverken  – en ren giftcocktail alltså för kvinnors rättigheter.

Dessutom har resonemang som ofta går ut på att det är fel timing för frågor om kvinnors rättigheter och jämställdhet, att det är för känsligt, för tidigt, att det skapar konflikter etc, hörts i decennier. Det är aldrig läge helt enkelt i en patriarkal värld. Tycker Linton drar åt det hållet i sin artikel. Kvinnors rättigheter är mänskliga rättigheter punkt slut! Och det vore den feministiska utrikespolitikens död att backa på detta.

Colombias kvinnorörelse har de senaste veckorna drivit en kampanj för ett ”ja” till fredsavtalet. Med sin långa erfarenhet vet dessa kvinnorättsaktivister att freden inte är nådd bara för att avtalet är underskrivet. Nu börjar ett hårt arbete för att driva på att fredsavtalet genomförs både nationellt och på lokal nivå. Där har det civila samhället och dess organisationer, t ex olika kvinnogrupper, en viktig uppgift att fylla genom att informera och förankra freden i människors sinnen och i deras vardag. Jag tror inte att de vill att Sverige faller till föga för de krafter som vill mota tillbaka anden i flaskan, nu när freden äntligen är i sikte.

Annonser
Det här inlägget postades i Jämställdhet, kvinnorättsförsvarare, Kvinnors deltagande i beslutsprocesser, Kvinnors rättigheter, Nationalism, Uncategorized och har märkts med etiketterna , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s